gra veckor sedan 1 parlamentet med akta Dritlsk tvärsäkerhet att om ett krig komme att bryta ut i Italien, det skulle bli europeiskt. Att döma af pressens hållning tyckes det som om engelska folket föresatt sig att gifva dementi åt den ädle lordens ord. Tidningar af alla färger tillstyrka beväpnad neutralitet och ministeren får uppbära många bittra beskyllningar för partiskhet för Österrike. Oaktadt alla sina misstankar mot Sardiniens allierade, kan England ej förbise att striden afser att befria från det odrägligaste förtryck ett folk, för hvilket det hyser de varmaste sympatier. Att Österrikes vilkor voro sådana att Sardinien ej kunde gå in på dem, erkännes allmänt. Det hade samtyckt till Englands förslag att efter den allmänna afväpningen låta representera sig vid kongressen, i likhet med de öfriga italienska stater, endast som sekundär makt. Men då Wienerkabinettet icke lät ens nöja sig härmed, utan i sitt beryktade ultimatum fordrade Sardiniens ovilkorliga afväpnande, kunde det ej gå längre i ettergifter. Englands harm öfver att dess fredsbemödande strandat, drabbar derföre uteslutande Österrike. Det var på dessa sakförhållanden vi grundade vår öfvertygelse att England skulle lemna det oefterrätteliga Österrike att reda sig på egen hand — en öfvertygelse som icke Rysslands uppträdande på Frankrikes sida ännu förmått rubba. Handels-Tidningen erinrar oss om att England är en stormakt, som icke kan tilläta Fränkrike och Ryssland att cela Europa sinsemellan. Detta ha vi redan förut kunnat inse; vi ha blott tllilsvidare betviflat de supponerade delningsplanernas verklighet. Ty, vi upprepa det, då intet kunde vara mera egnadt att omintetgöra Frankrikes och Rysslands afsigter ån Englands uppträdande på Österrikes sida, måste ett anfall mot de länder, hvilka England genom traktater och egna intressen bjudes att försvara, vara högst osannolikt. Af kejsar Frans Josefs undersåtare äro sexton millioner — d. v. s. omkring hälften — slaver; således beslägtade med ryssarna. I Galizien äfvensom i nordöstliga Ungern bo rusniakerna, slaver som tala ryska språket. Länge har panslavismens id d. v. s. alla slavers förening under den ryska spiran blifvit af ryska emissarier bearbetad i dessa liksom i åtskilliga andra af den österrikiske kejsarens besittningar. Mycket talar således för en Rysslands maktutvidgning åt detta håll. Genom att eröfra Sverge — förutsatt att det läte sig göra — skulle Ryssland npptaga en ständigt hotande fara i sitt eget sköte, då svenska folkets starka nationalitetskänsla och högre kultur skulle förhindra dess sammansmältande med det ryska. Om Galizien inkräktades af ryssarna skulle dess innebyggare sannolikt lätt finna sig i sitt öde, då de blott komme att utbyta det österrikiska oket mot en beslägtad nations, som innehar ungefär samma utvecklingsgrad som de sjelfva. Landets större fruktbarhet och den omständigheten att Ryssland erhöll i Karpatherna en naturlig gräns i sydvest, skulle äfven gifva denna eröfring företräde framför den af Sverge. För öfrigt skulle ett krig mot Sverge under närvarande förhållanden förorsaka Ryssland en splittring af stridskrafterna, som skulle kunna bli kännbar äfven för detta stora rike. Det har alltid varit desplägsed att plundra en granne i sender. Vi ha icke, som Handels-Tidningen uppger, antagit att Sverge skulle under alla förhållanden kunna bevara sin neutralitet. Vi ha endast med anledning af de uttalade farhågorna, att en öfverenskommelse mellan Frankrike och Ryssland skulle ha bestämt Sverge till byte åt detta sednare rike, yttrat vår tillförsigt till svenskarnas förmåga att i detta föga sannolika fall försvara sitt nationella oberoende. Hvad neutraliteten angår, så anse vi oss ha grundade skäl till det hopp att, om äfven kriget i söder antager större dimensioner än det nu synes vara anledning att förmoda, man dock ej skall fordra vårt deltagande deri. Ingen inser tydligare än vi huru vanskligt det är, att utan att få kasta en enda blick bakom kulisserna yttra sig om hvad som kom— !!! !X de kommo öfver. För att aflägsna dessa den nya thronens stöd frän den smorda zarinnans närhet, anställde man dem som officerare vid lifregimentena. Under Elisabeths regeringstid förestod kansler — ss LT MM Ii jo ÄR pr KR