mm nn ————Lseeseeeees— s—— Grefve Franz Gyulay, (af Maros-Nemeth och Nadaska) Generalguvernör öfver Lombardiet. Det torde i närvarande stund vara af intresse att litet närmare lära känna den man, som Österrike ställt i spetsen för både den civila och militära myndighet i konungariket Lombardiet-Venedig. Vi delgifva derföre våra läsare efterföljande underrättelser om hans slägtförhållanden och de yttre dragen af hans lefnad och verksamhet. Namnet på denna adliga krigareätt tyder redan på dess ursprung, hvilket vi alltså hafva att söka vid Maros. Nemeth betyder Tysk, det rinner således tillika tyskt blod i denna Siebenbärgiska slägts ådror. Nadas betyder med säf eller vass bevuxen, alltså bodde ättefadren vid Maros sumpiga, vassbevuxna stränder. Äfven för slägtens karakter är namnet betecknande. Gyulay — lätt antändlig; Maros — skärande, bitande. Båda passa för grefveslägtens eldiga sinne och skarpa bestämda vilja. Till belöning för krigiska förtjenster blef familjen 1694 upphöjd i friherrligt och 1704 i grefligt stånd. Den har blifvit sina traditioner trogen. Grefve Samuel Gyulay utmärkte sig under alla Maria Theresias krig och dog år 1802 såsom fältmarskalk-löjtnant på fästningen Karlsburg (Gyula-Fchervår) i Siebenbärgen. Hans son grefve Albert kämpade emot Turkarne och Fransmännen, men måste, svårt blesserad, år 1805 taga afsked såsom generalmajor, och slöt sin lefnad 1835 i Pesth. Hans broder Grefve Ignaz tillryggalade från 1801 en lång och ärofull bana, hvilken förde honom till de högsta militäriska värdigheter, till fältmarskalk och president för krigshofrätten. Under befrielsekriget gjorde han vid Dresden sitt namn fruktansvärdt för Fransmännen, hvaremot det icke lyckades honom vid Leipzig att försvara Lindenau d. 16 Okt. mot Bertraud och d. 18 mot Oudinot, hvarföre vägen till återtåg blef öppen för Napoleons slagna här. Fransmännen kämpade äfven vid dessa afgörande ställen med förtviflans sista kraft. Vid 68 års ålder afled hjelten i Wien d. 11 Nov. 1831. Grefve Franz är hans son. Han föddes 1799 i Pesth och inträdde som 17-årig yngling i armåen. Kejsarens ynnest, hvilken fadren i så hög grad åtnjöt, sträckte sig äfven till sonen, som raskt öfverhoppade de lägre graderna och redan 1839 erhöll Generalmajors rang, oaktadt tillfälle dittills fattats honom att något betydligare utmärka sig. Sju år senare befordrad till fältmarskalks-löjtnant och befälhafvare för den i Wien förlagda divisionen, qvarblef han blott ett år på denna plats, men steg ett trappsteg högre genom att utnämnas till militärkommendant öfver kustlandet. Grefve Gyulay har icke endast sinne för krigiska idrotter; hans blick upptäcker äfven lätt den borgerliga förtjensten och han vet att uppskatta den. Nuvarande finansministern v. Bruck befann sig ännu vid den tiden i den anspråkslösa ställningen såsom en ledamot af direktionen för det Österrikiska Lloydsällskapet. Grefve Gyulay insåg genast mannens anlag och förmåga och slöt sig vänskapligt till honom. Från Triest tillförde han, efter upprorets utbrott och kriget i Lombardiet-Venedig, Radetzky undsättning, såväl af trupper som proviant, och sörjde för kusternas samt hamnens i Triest säkerhet. Den 22 Dec. 1848 uppdrogs åt honom styrelsen öfver kustlandet, hvarigenom äfven högsta ledningen af de borgerliga angelägenheterna öfvergingo i hans hand. Men d. 4 Juli 1849 återkallades han till Wien, för att öfvertaga krigsportföljen. Då en representativ författning skulle införas, så förenade sig äfven en ansvarighet med denna värdighet. Men denna plan var i tysthet öfvergifven på högre ort, och kejsaren började attt sjelfständigt anordna militärväsendet. Derigenom råkade krigsministern i en pinsam ställning. Han ansåg att hvarken — hvilket sedermera inträf