ej erhållit er betalning för, och det hvilket ännu återstår, sade herr von Kralheim. Här är fyrtio gulden: — Den gamla skref så godt hon förmådde ett qvitto och öfverlemnade honom derefter med en djup nigning papperet. Maries ögon lyste af fröjd, hon fattade hastigt papperet och gjorde otåligt en rörelse, liksom hon icke kunde invänta tiden att dermed få ila uppför trapporna till den stackars enkan. Vänta ett ögonblick ännu, utropade morfadren; du glömmer att de fattiga menniskorna säga sig icke hafva något att stilla sin hunger med. Vi måste derföre först draga försorg om, att de erhålla något att spisa. — Ack, jag glömde det vigtigaste i min ifver och längtan att få återse det stackars folket. — Herr von Kralheim tryckte några små mynt i den gamlas hand, med tillsägelse att ej nämna något om denna händelse för enkan, förr än de återkommo. Derefter aflägsnade han sig med sin lilla dotterdotter, och begaf sig till den närmaste pastejbagare, lät i en korg inpacka allt som hörde till en riklig måltid, och gaf order åt en af bagargossarne att dermed begitva sig till Louis, moder. Sedan detta var besörjt, tycktes en annan tanke hafva bemäktigat sig Marie, och då den gamle mannen frågade henne härom, svarade hon: Ack ja, älskade morfar! du skall få höra hvad jag tänkte på. Du lofvade ju att till påsk skänka mig ett påskägg, hvilket skulle innehålla en ovanlig och vacker gåfva, derföre att jag erhållit det bästa betyg af min lärare. Låtom oss nu göra en byteshandel;