— — ———— Frankrikes jernvägar. Vi meddela här efter franska tidningar en kort berättelse om de franska jernvägarnes nuvarande ställning. Man kan deraf se, med hvilken kraft regeringen har arbetat på att utvidga och fullkomna jernvägsnätet; och af de kapitaler hon nedlagt derpå kan man sluta till den betydelse, som tillägges en utsträckt användning af detta kommunikationsmedel. Ministeriet för åkerbruk, handel och offentliga byggnader har offentliggjort en öfversigt af bruttoinkomsten från de franska jernvägarne under åren 1857 och 1858. Banornas längd var den 31 Dec. 1857 7,442 kilometer och samma tid 1858 8,679 kil. (c:a 812 sv. mil). Bruttoinkomsterna, som 1857 utgjorde 311 mill. fres, stego 1858 till 335 mill., hvilket utvisar en minskning i förhållande till banornas längd af omkr. 8 procent. Orsaken härtill var dels den minskade omsättningen, dels inrättandet af mindre gifvande sidobanor. Man har neml. i Frankrike först anlagt hufvudlinier, hvilka lofvade en god vinst, men sedermera fann regeringen för, godt att, på ansökan af de mera afsides liggande distrikterna, befalla anläggning af sidobanor. Då det äldre kompaniet icke hade någon skyldighet att lägga nya linier, så antingen hotade regeringen att gifva stadsfästelse på dem med nya privilegier åt ett konkurrerande sällskap, eller begagnade hon en tidpunkt, då det var angeläget för sällskapet att förvärfva sig nya fördelar, t. ex. en revision af taxorna, för att påtvinga kompaniet sidolinierna. Men slutligen började banornas inkomster att aftaga så betydligt, att statsmakten måste gifva efter för sällskapernas fordringar och skilja de gamla banorna från de nya, både med hänseende till inkomster och garanti. Vid slutet af år 1852 var en banlängd af blott 3,872 kil. färdig, hvadan under de sista 6 åren är anlagd en sträcka af nära 5000 kil. Kapitalisterna hafva varit lika villiga att nedlägga sina penningar i dessa företag som regeringen att meddela koncessioner dertill. Kapitalisterna hafva under flera år haft en sig allt mera ökande inkomst deraf, under det regeringen haft i sigte en förbättring och förökning i kommunikationsmedlen samt en utsträckning af de strategiska linierna. Så länge freqvensen var i tilltagande och inkomsterna goda, fogade sig sällskaperna efter regeringens fordringar med hänseende till bibanor; men sedan krisen 1857 hade afbrutet omsättningen, kunde regeringen icke vidare påbörda dem den med bibanorna förenade förlust. Två vägar stodo öppna för att hjelpa kompanierna: antingen att fritaga dem från skyldigheten att utföra de ännu icke påbörjade bibanorna, eller att låta staten bidraga till utförandet. Den första utvägen ville regeringen alls icke begagna, man måste alltså begagna den andra. Det franska jernvägsnätet åtskiljdes nu i det gamla och det nya. De gamla linierna får ingen hjelp, men vid alla nyare koncessioner lemnas en garanti af 4 proc. under 50 års tid, och såvida inkomsterna af de gamla linierna öfverstiga ett visst belopp, skola de med den öfverskjutna summan bidraga till de tillskot, hvilka regeringen kan hafva att erlägga för de nya bansträckningarne. Allt hvad dessa inbringa öfver de garanterade 4 proc., ingår i statskassan såsom afbetalning på de lemnade förskotten. Dessutom skola de gamla linierna dela med åt staten det som af deras nettovinst öfverstiger 8 proc. Dessa äro de väsendtligaste nya bestämmelserna för de franska jernbanorna. Dock njuta enskilta linier större fördelar och erhålla icke obetydliga tillskott af staten. De summor, hvilka till den 31 Dec. 1857 användts för jernvägarne, utgjorde 3,000 mill. fres. och utgifterna för de nya anläggningarne, för hvilka koncessioner äro gifna, anslås till 2,750 mill. År 1858 användes ett kapital af 250 mill. fres. Statens tillskott uppskattas inalles till 910