nade löf hopat sig och sålunda hindrat snön att intränga dit. Luften derinne var så varm, att jag, medan jag sysslade om elden, beslöt att stadna här några dagar, för att återhemta litet krafter. Tanken härpå upplifvade mig, och i en ovanligt glad och förnöjd sinnesstämning började jag flå skinnet af en hare, hvilken jag nyss förut skjutit, och upphängde den sedan, enligt vanan emellan tvenne käppar öfver elden, för att stekas. Knappast hade den hängt ett ögonblick, förr än en tung suck hördes tätt intill mig. Jag blef förskräckt, ty jag trodde att jag möjligen hade begått den omenskligheten att flå och upphänga haren lefvande och steg genast upp för att nedtaga den, då en djupare suck eller doft brummande hördes bakom mig. Men i det mörker som rådde i den stora hålan kunde jag icke urskilja annat än en matta af vissnade löf, dem höstvindarne troligen ditfört; derföre förutsatte jag att det måste varit vindens tjut som inträngde genom någon remna i klyftan, och fortsatte lugnt att tillreda min aftonmåltid. Ögonblicket derpå hördes åter ett brummande, men så djupt och våldsamt, att det genljöd i berget. Jag vände mig hastigt om, och befann mig ansigte mot ansigte med en jättestor björn, hvilket är ett bland de mest fruktansvärda djur i amerikanska skogarne. Hans ögon glänste förfärligt under de tjocka ögonbrynen. Elden hade troligen uppväckt honom ur hans dvala, och lockat honom fram; han öppnade sitt gap,