ligt. Jag måste slutligen nedlägga mig framför elden, svepte filten tätt omkring mig, lät snön blida ett täcke öfver mig, och insomnade snart tungt på denna kalla snöbädd. Då jag om morgonen vaknade, var jag så stelfrusen att jag med möda kunde resa på mig, och när jag ville stiga upp, nedföll jag åter till marken med obeskrifliga plågor, hvilket jag snart fann härleda sig af, att båda mina fötter voro bortfrusna. Jag hade uppehållit mig nog länge i detta land för att veta, att det enda sätt att återväcka de stelnade lemmanrne till lifs, är att gnida dem med snö. Derföre började jag med tungt hjerta — ty hvad skulle nu blifva af mig? — att gnida mina fötter, uppsteg derefter med en våldsam ansträngning, fortsatte min vandring som en krympling, stödd med ena armen på min bössa, med den andra på en trädkäpp hvilken sjönk djupt ned i snön för hvarje steg jag tog, och med fötterna inlindade i skinnen af ett par harar hvilka jag skjutit. På detta sätt släpade jag mig långsamt framåt om dagarne, och då aftonen kom, nedsjönk jag så utmattad af ansträngning och plågor, att jag var ur stånd att kunna egna mig något af den vård, hvarom jag så väl varit i behof. Min enda omsorg var att uppsöka någon passande sofplats — vanligtvis uti någon skogsdunge, der en fri plats fanns för att upptända elden. En afton var jag lycklig nog att upptäcka en bergshåla, vid hvars öppning en mängd viss