D:r Pietro nalkades denna gardin och uttalade de nykomnes namn samt ställde de begge stolarna invid gardinen, dock så att de vore halft vända mot fönstren. En särdeles mjuk och vacker röst uttalade ett svagt välkommen bakom förhänget. Ja det är han — det är hans röst! hviskade den unga flickan lifligt, och fadren började ursäkta deras, som han fruktade, olägliga besök. Han och hans dotter hade velat med egna öron förvissa sig om deras okände väns tillstånd, och han var öfvertygad att signor Forestiere hvarken skulle anse det för nyfikenhet eller påflugenhet, att de så enträget hade utbedt sig ett kort samtal med honom. Det var ett rent andligt intresse — försäkrade den gamle herrn med eftertryck — som hade fört såväl hans dotter som honom sjelf till denna boning. Signor Forestiere hade på redouterna tillvunnit sig begges innerliga vänskap. Till och med om de aldrig finge se hans ansigte, ville de dock ännu en gång höra hans röst innan de följande dagen för alltid öfvergåfvo Europa. Det var ett inre behof för dem att öfvertyga honom om sin aktning och tillgifvenhet. Ja bäste signor Forestiere, inföll nu den unga flickan, jag ville ovilkorligen att ni skulle veta hvad min fader säger, och min otålighet är orsaken till att vi på detta sätt komma och störa er. Jag hade hvarken kunnat lefva eller dö lugn, om jag icke ännu en gång fått tala med er. Jag är ett bortskämdt barn, som ni säkert märkt — min kärleksfulle far har låtit mig råda i allt, och huru noga han än eljest uppfyller sällskapslifvets fordringar och hvad man kallar stora verldens konvenans, så har han dock icke kunnat neka att föra mig hit — och han har sjelf velat säga hvad som låg mig på hjertat. Låt mig tillägga något, som han ännu icke vet, men som en oemotståndlig makt i mitt inre befaller mig att uttala inför