Den skandinaviska ideen. II Det onekligen i många hänseenden föga tillfredsställande resultatet af Sverges och Norges förening, utgör uppränningen till många deklamationer emot Sverges och Danmarks närmande till hvarandra. Någon har liknat denna union vid ett olyckligt äktenskap, och vi erkänna det träffande i bilden med det tillägg, att derpå är mindre att undra, då den afslutats, enligt orientaliskt bruk, innan de begge kontrahenterna lärt känna och älska hvarandra — ja utan att de ens blifvit tillsporda om de önskat någon sådan förening. Beröringen emellan den skandinaviska halföns begge folk hade dessförinnan hufvudsakligen varit af fientlig natur, ty när Danmark råkade i strid med Sverge, var det esomoftast dess lydland Norge, som utgjorde krigets skådeplats. Om detta å ena sidan ingalunda bidrog att fästa Norge vid Danmark, då äran att få heta Danmarks sköld ej kunde göra det känslolöst för de många lidanden och materiella förluster, som vållades af dessa krig, af hvilka det för egen del icke var det ringaste intresseradt, så blefvo å andra sidan norrmännen härigenom vanda att betrakta bröderna öster om fjellen som sina naturliga fiender. Deraf förklaras den motvilja hvarmed de beqvämade sig till föreningen med Sverge, sedan deras försök att förvärfva sig en isolerad sjelfständighet till deras egen lycka misslyckats. Vanda vid det för deras nationella lifskraft förlamande beroendet under det ena brödrafolket, kunde de ej fatta förtroende till det andras goda afsigter och moderation, utan befarade ständigt hemliga eller öppna angrepp mot de frioch rättigheter, som blifvit dem så beredvilligt och ridderligt medgifna, oaktadt Sverge i Kielerfreden erhållit Norge som vederlag för Pommern och Riägen. Svenskarne anslogos företrädesvis af föreningens poetiska sida, och den tidens skalder sjöngo mycket vackert om Svea och Nore. De voro så långt ifrån att hysa några planer mot Norges sjelfständighet och politiska frihet, att de norrska norrmännens anklagelser mot dem härutinnan icke kunde annat än väcka en harmfull förvåning. Men det blef slutligen en fix id, en nationalvurm hos norrmännen att spåra amalgamationsplaner i svenskarnes oskyldigaste ord och åtgöranden — ja i deras gästfrihet och vänskapliga umgängessätt. Att så mycket oförtjent misstroende slutligen skulle alstra kallsinnighet hos många af dessa sednare låg i sakens natur. Sannolikt gifs det icke en enda svensk, som har lust att svenskeficere norrmännen; vi tro att till och med den gamle bekante betraktaren af ställningar och förhållanden kan frikännas från alla projekter i den vägen. Det kan sägas om svensken liksom om skalden: non fit sed nascitur. Men om man här icke önskar att norrmännen förvandlas till svenskar, så, vi nödgas tillägga det, såge man gerna att de vore bättre skandinaver — och det skulle gagna dem sjelfva lika mycket som oss. Och vi tro att de skola bli det, ty ett så klart tänkande folk som —-——————————————————--——