Om franska och engelska Statspapperen och deras värde. Det är bekant, att fondbörsen i Paris aldrig var gunstigt stämd för Napoleon den I:ste; hans ständigt förnyade krigiska företag uppslukade stora kapitaler, och det storartade i hans operationer tillät icke kapitalisterna att genomskåda hans politik, för att kunna operera derefter. Man visade honom derföre genom statspapperens fall vid minsta krigiska rörelse att handeln, industrien, kapitalet och jordegendomen voro emot honom, och man protesterade på detta sätt efter bästa förmåga emot allt som rubbade freden. Men det stannade också vid denna protest, och man kan icke med Proudhon säga, att det var Börsen som kom Napoleon att förlora slaget vid Waterloo; ty fondbörsens betydelse var vid den tiden helt olika mot hvad den nu är, och kejsardömet hade för många andra resurser för att kunna störtas derigenom att en enda hjelpkälla, som Börsen, nekade det sitt bistånd. Men under de många fredsår, hvilka förflutit sedan Napoleon den förste afträdde från skådeplatsen, har fondbörsen i Paris fått ett vida större intilytande på den franske regentens politik, till följe af det system, som alla franska regeringar sedan 1815 utan undantag följt, att oupphörligt upptaga lån till betäckande af finansernas ständiga och årliga brister. Man kan väl icke säga, att fondbörsen kan föreskrifva kejsaren krig eller fred; men den har dock en betydande röst vid afgörandet, och det är af ett stort intresse att se till hvilken grad de franska regeringarne genom en oförsigtig finansiel förvaltning hafva gjort sig beroende dels af sjelfva börsens penningemän dels af de många små kapitalister; hvilka stå bakom dessa och hvilka ofta, genom att uppskrämmas utan grund, äro långt farligare för regeringens kredit. Vi meddela derföre här ett utdrag af några artiklar i Economistom Franrikes och Englands statsskuld och värdet af de båda ländernas statspapper, hvilket lemnar värdefulla bidrag vid sökandet efter orsaken till den märkliga prisskillnaden mellan Rentes och Consols. Den berättelse, som franske finansministern Magne förra månaden förelade kejsaren och som sedan blifvit offentligjord, hade ett så lysande utseende som möjligt. Den var affattad i ett yppigt språk, vida olika det i engelska finansministerns berättelser, hvilka alltför ofta lida af torrhet — men den utförlighet hvarmed underordnade punkter voro behandlade, den vidlyftighet, som hela dokumentet derigenom erhöll, och slutligen den dunkelhet, som hvilade öfver flera vigtiga poster, gäckade den tillit till franska finansernas soliditet, som berättelsen var beräknad att uppväcka. Det var dock en hufvudpunkt som klart framstäldes, neml. att Frankrikes inkomster och utgifter voro bragta i jemnvigt och att icke någon balance fanns, hvilken genom lån eller på annat sätt skulle betäckas. Men en nogare undersökning af berättelsen har visat huru det förhåller sig med den här uppstälda jemnvigten. Den är neml. åstadkommen genom upprepade lån och icke genom inkomsterna allena. — Frankrikes statsskuld, hvilken i storlek nu kan mäta sig med de mest skuldsatta staters, är icke gammal, ty den utgjorde vid slutet af Na poleon den förstes stora krig, således efter en tid då alla hjelpkällor hade begagnats, icke mera än omkr. 1,260 mill. frs. Vid Bourbonernas återinsättande hade de blott att svara för en årlig ränta af omkring 63 mill. frs på statsskulden. Men från den tid, då freden blef stadig, öfverstego beständigt utgifterna allt mer och mer inkomsterna. Bourbonerna voro på thronen under 16 fredsår, och då de störtades 1830 hade skulden stigit till 4,426 mill. frs och den årliga räntan till omkring 200 mill. frs: utgifterna hade alltså under 16 år årligen öfver