köld och brist. Alla voro döda utom kyrassieren, som ännu andades, när voltigören kröp till mig. — Kamrat kom, låt oss fly, pustade han hest. Jag är rik, ofantligt rik — vi skola lefva som prinsar, hör du? Vansinnet glödde i den olyckliges ögon. Han sjönk åter ned och förfärliga ljud banade sig väg öfver hans läppar. Knappt en qvart derefter var jag den ende lefvande af alla elfva. Der lågo rundt omkring mig Frankrikes tappra söner med stelnade anletsdrag. De voro befriade från alla lidanden, men jag måste ännu uthärda att lefva. Om jag dröjde der längre, skulle, insåg jag klart, mitt slut bli detsamma som deras. Derföre steg jag upp och insvepte mig i kyrassierens kappa och höll på att gå min väg, då min afskedsblick föll på voltigören och hans tornister. Då kom jag på den tanken att jag åtminstone borde hindra fienderna att finna de rikedomar den innehöll, och då jag märkte mellan de tre furor jag omnämnt en smal och djup klippremna, kastade jag skatten deri och vältrade några klippstycken deröfver. Två timmar derefter togo kosakerna mig tillfånga framför Poriedsche, och som löjtnanten vet, vistades jag som krigsfånge på Kiews fästning ända till år 1814. Men voltigörens skatt ligger ännu i dag i klippremnan under de tre furorna omkring en timmas väg ifrån Poriedsche; åtminstone har jag icke varit i tillfälle att hemta den. Ni ser således att jag hade rätt, när jag sade mig vara en rik man; blott skada att jag inte kan komma åt min skatt. ter uppstego raketer från norra fästet. — De der karlarne gifva signal på signal! ropade sergeantmajoren. Jag tror herr löjtnant att någonting förehafves der. Aha, våra vedetter börja gifva eld; då vilja väl ryssarna åter helsa på våra löpgrafvar.