väggen, som skiljer folkets hytt från mellandäcket skimrade ett ljus. Hvem är väl så djerf, att ha vågar tränga ned i rummet, der lasten ligger? Hven töres väl bära hand på laddningen, som kaptenei skall så mycket honom vidkommer, bevara och fört hem oskadd, vid förlust af sin ära och sitt god: namn? Det är tvenne matroser, djerfva, våghalsiga sällar hvilka hysa en okuflig lust till en af kistorna, på hvars lock är målad en flaska. Den kom ombord sista dagen briggen låg i land, och matroserna tr den innehålla hjertstyrkande droppar. De ha med en kofot brutit sig tillträde till mellandäcket. Der löstagna plankan blir åter lätt inpassad och undersökningarne börja. Kistan, som de ifrigt söka efter står icke att finna. Styrmannen har slugt nog veta att gömma undan den. Med stigande förtrytelse kröpc de från den ena vrån till den andra, utösande förbannelser öfver hvarje ny felslagen förhoppning. Då upptäcka de slutligen ett fat och stå genast färdiga med borret i hand. Det tränger sig genom stafven och en gul massa börjar rinna ut genom öppningen. Det är icke vin, det är olja, som oupphörligt flyter fram. De skrika högt till och se hvarandra förskräckta i ansigtet. Slutligen bemanna de sig och söka så godt som möjligt upprätta skadan. Under det den ene sluter till borrhålet med sin tumme, kastar den andre sig på en bomullsbal, sprätter upp väfven med sin kuif och drager ut en bomullstapp, hvarmed han tilltäpper öppningen. Oljan upphör att rinna. Skeppstjitfvätne andas. De smyga ut från mellandäcket genomyiten lögbrutna plankan, släcka lyktan och smyga tillbaka. till sina hängmattor. Ingen har märkt dem. -Mensden Isom skar upp bomullsbalen börjar darra Eu kitt rysning ilar genom hans kropp ) ) ON