Göteborg, d. 8 Januari 1859. När furste och statsmän sammansvärja sig mot folket och söka kringskära de rättigheter det förvärfvat sig under gynnsammare förhållanden, blir det vanligen pressen, som först kommer i nådig åtanka. Ty de inse klart att föga är att göra, så länge denna närer allmänhetens frihetskärlek och samhöllsanda och såsom en trogen säkerhetsvakt varskor henne för försaätliga frihetsantall eller för de till demagoger maskerade regeringens anhängare, hvilka söka förleda henne till excesser, som på ett naturenligt sätt frammana reaktionen. Hvarje regering at despotisk tendens har sin metod att hålla efter pressen. NRysslands kejsare låter tidningarne undergå censur innan de komma 1i allmänhetens händer och Frankrikes sedan de äro der. Nedanstående artikel ur Times visar hvilket sätt den förra preussiska styrelsen hade adopterat. Det är märkligt att se huru den för sin kristlighet och ridderlighet beprisade Fredrik Wilhelm tillät sin minister machinationer, som anstått Loyalas lärjungar. Efter revolutionsåret gingo denne monarks alla bemödanden ut på att återbringa sakerna i deras förra läge. Den författning han oktrojerade var blott skenkonstitutionalismens mantel kastad öfver absolutismen; och han sträfvade ständigt i samråd med sina ministrar att göra hvarje ny rättighet, som ej kunde fråntagas folket, till en skugga. Times säger: Baron Manteuffel och den förra, efter honom uppkallade preussiska, ministeren förstodo mycket bättre att reda sig med den fria pressen än någon statsman på kontinenten i våra dagar. Se blott på det brutala soldateska sätt, hvarpå den franska styrelsen behandlar sin gensträfviga hjord. En dragonsergeant skulle i denitia sak ha fullt ut så lyckliga ider som den parisiska pressens kejserliga censor. Förekommer nu för tiden i någon fransk tidning en anmärkning eller en uppgitt, som råkar misshaga kejsaren eller hans hof eller operadirektören eller hofvets hårfrisör, så utfärdas genast en order om hvad som skall göras. Upprepas denna order två eller tre gånger, så är det förbi med den förargliga tidningen. Detta är det mildare behandlingssättet för små förselser mot systemet. Kan ordet såra tillämpas i stället för misshaga, så måste utgifvare och förläggare bereda sig på det värsta. Häromdagen var den Montalembertska processen före. Användes någonsin maktens åskvigg på ett så fatängt och gagnlöst sätt af så otillräcklig anledning? Om vi kunna visa ett sätt, hvarpå samma ändamål kunde erhållits, med iakttagande af höflighetens alla former, och under sken af aktning för landets allmänna opinion, måste ju till och med den franske kejsarens rådgifvare erkänna att vi gjort dem