HO ia SJLUSAVE FAM TREE vvan Ro Till och med marskalk Serranos personliga vän furst Bismarck synes vilja söka skulden till sakernas närvarande ståndpunkt i Madrid. Den spanska marskalkens politiska organ har fått reda på att den franske legationssekreteraren vid en middag såg en af det alfonsistiska partiets ledare bland sina gäster och tidningen uppfordrar med anledning deraf marskalken att lägga i dagen samma beslutsamhet som marskalk Narvaez år 1848 visade gentemot den engelska gesandten, hvilken fick befallning att lemna landet inom 24 timmar derför att han plägat umgänge med oppositionen. Mot dessa galenskaper anmärker furst Bismarcks organ, Nordd. Allg. Zeitung, att Nord-Spanien utan tvifvel är en bättre mark för den energi och karaktärsfasthet som presidentens tidning anser så oafvisligt nödvändiga. Äfven i Frankrike är man missnöjd med de spanska krigsoperationerna. Man anser att Spanien gjorde klokare i att sjelf passa på gränsen än i att öfverlemna detta besvär till fransmännen för att sedermera anställa klagomål i Paris fver att gränsbevakningen icke är tillfredsställande. De spanska statsmännen äro emellertid klokare än så; de vilja icke åtaga sig de olägenheter och kostnader som en gränsbevakning skulle kosta dem, då de kunna få detta arbete gjordt bättre och gratis af fransmännen utan annan utgift än postportot för en not från Madrid till Paris. sHvad har nu Madrid-regeringen vunnit genom Lomas tåg? frågar Times korrespondent, och han svarar: Den har befriat Irun för en dag, sedan staden redan var till mer än hälften lagd iruiner och nästan alla byggnader i den kringliggande trakten och i andra delar af provinsen hafva blifvit uppbrända. Endast omkring Oyarzun ligga 300 hus i aska. Då vi lemnade Hendaye, kom den brandskadade befolkningen från trakten kring Bidassoa i båtar öfver floden, stadd i ett elände och en förtviflan, som endast kunde jemföras med det miserabla tillstånd, i hvilket inbyggarne i Irun befunno sig, då de flyktade från sina bombarderade hus. Hvad don Carlos eller Serrano vunnit är icke mycket, men ödeläggelsen af det land, som de båda göra anspråk på att få regera, är oberäknel g. Korrespondenterna till de tyska tidningarne — t. ex. Köln. Zeit. — hvilka varit ögonvittnen till dessa brandanläggningar, som insvept landet i eld och rök så långt ögat kän nå, omtala dessa vansinniga ödeläggelser såsom om de vore en billig och rättmätig vedergällning åt en befolkning, som gjort sig väl förtjent af ett dylikt straff för att den anslutit sig till don Carlos. Det är väl dock föga lämpligt att tala om rättvisa och straff, då republikanerna bränna carlisternas hus, men deremot om barbari och mordbrand, när carlisterna tände -eld på motståndarnes bangårdar och telegrafstationer. Det ena är väl icke stort bättre än det andra! Man ser tydligen att det är folk af samma skrot och korn som följer Serranos och don. Carlos fanor; det är samma Jättsinniga och låga instinkter, som å ömse sidor bringa detta folk att leka med eld och menniskolif på ett sätt, om hvilket hvarken vi eller de tyska korrespondenterna kunna bilda oss föreställning — detär samma nation, om hvilken Times korrespondent förtäljer att dess qvinnor ochunga flickor röra sig bland soldaterna utan fruktan i förlitande på den ridderlighet som icke förnekar sig ens hos de råaste och brutalaste band. i Det utskott som tyska riksdagen tillsatt för behandling af regeringens banklagförslag består af 20 medlemmar. Ordförande är deputeraden för Magdeburg, br von Unruh. listan på medlemmar upptäcka vi de mera bekanta namnen Lasker och Bamberger. Presidenten v. Forkenbeck har officielt återtagit ledningen af den tyska riksdagens förhandlingar. Det nationalliberala partiet är dock fortfarande uppbragt öfver att det måst mottaga den förman, som det sjelft gifvit riksdagen, lik en ny gåfva af den klerikala oppositionens (Windthorsts) händer. — National Zeitung af deu 21 d:s uppmanar medlemmarne af det nationalliberala partiet på det allvarligaste att iakttaga bättre disciplin för att undgå liknande förödmjukelser i framtiden. Från Frankfurt berättas att redaktören af den dervarande demokratiska tidningen Der Beobachter, Otto Kanngiesser, på yrkande af furst Bismarck, blifvit instämd för kriminalrätten derför att han i sin tidning upptagt ett stycke af den förre danske ministerpresidenten Monrads politiska bref, angående den af Bismarck fullföljda kyrkopolitiken i Tyskland. Den mystiska historien om gripandet -. AA CT op Pp Kö ss Lar ee a