sammanslås till en hafva vi ingenting
att invända, ehurn vi ej rätt förstå hvad
sammanhang den har med försvars- och
afskrifningsfrågorna. Deremot måste vi
bestämdt protestera deremot att förslag
till ändringar af bevillningens grunder
skulle blifva en lagfråga.
Hr A. anför såsom hufvudsakligt skäl
till denna åtgärd, att bevillningen, ef-
ter grundskatternas afskrifvande, kom-
mer att utgöra den hufvudsakliga di-
rekta beskattningen,. Ty de öfriga skä-
len: synas oss dels oklara, dels i alla
hänseenden underordnade.
Det förstnämda skälet skulle äfven
vara oklart, ja, hardt nära obegripligt,
om man ej af pressens konservativa or-
ganer visste hvad som egentligen ligger
under detsamma. De utgå nemligen
från det antagande, såsom bevisadt, att
de ordinarie statsinkomsterna icke få
rubbas annat än genom riksdagens och
regeringens gemensamma beslut. Men
detta antagande är ännu ingenting min-
dre än bevisadt. Ty den omständighet,
att talmännen vid 1872 års riksdag vä-
grade proposition på mantalspenningar-
nes afskaffande och att Andra kammaren
för tillfället dervid lät bero, med anled-
ning af konstitutionsutskottets dåvarande
sammansättning, bevisar ingalunda att
frågan då afgjordes eller att riksdagen
en gång för alla afstod från sin grund-
lagsenliga rätt att allena beskatta sven-
ska folket, äfven om detta ej genom ett
bestämdt stadgande blifvit utsagdt om
nämda inkomster, liksom med bevillnin-
en.
Men äfven antaget att nyssnämda på-
gtående vore riktigt och att regeringen,
sedan grundskatterna och roteringsbör-
dan blifvit afskrifna, oberoende af riks-
dagen borde kunna påräkna en motsva-
rande inkomst — en sak, som vi inga-
lunde medgifva — så följer deraf inga-
lunda att denna inkomst bör vara bevill-
ningen. Ty oberäknadt att bevillningens
andra artikel, som år 1873 blott uppgick
till omkring 2,609,000 kr., är alldeles
för ringa att fylla beloppet af 10 millio-
ner, så skulle riksdagen för detta ända-
mål kunna anslå hvilken annan stats-
inkomst som helst, t, ex. en del af tul-
len eller af bränvinsmedlen m. m. d.
Men hvarför har hr Anderson då just
föreslagit bevillningen? Ej kan det vara
endast derför att den är en direkt in-
komst, liksom grundskatterna. Ty detta
är ju likgiltigt, blott penningarne otvif-
velaktigt ställas till regeringens förfo-
gande.
Genom ett yttrande i samma nummer
af Samtiden, som nyss omnämdes, lyftes
något litet på slöjan. Den ärade förf.
säger derstädes:
Men det är ej blott för regeringen, som en
viss stabilitet i statsanslagen är önskvärd. Om
det läte sig göra att anvisa bevillningen ett rum
bland de fasta statsinkorhsterna — som ej af
riksdagen allena medelst gemensam votering
kunna ändras — så skulle detta hafva den för-
delen att försäkra de klasser, af hvilka denna
beskattning företrädesvis utgöres, d. v. s. kapi-
talisterna och den stora industrien, hvartill äf-
en komme statens löntagare, mot någon sådan
Iördelning af samhällets bör or på andra klas-
ger, som 1867 års riksdag ställde i utsigt i af-
-weende på försvarsväsendet, till icke särdeles
stor uppbyggelse för dem alla, som hade den
olyckan att tillhöra de öfrige.
Detta vill på ren svenska säga: vika-
pitalister och löntagare skola nu, fastän det
egentligen j har med saken att göra, passa
på att såsom vilkor för afskrifningen in-
smyga ett stadgande i våra grundlagar, som
gör omöjligt att utan Första kammarens
och regeringens samtycke — d. v. s. att nå-
gonsin — genomföra någon skattejemkning
eller någon skattereform, som ajfser de nuva-
rande skattebördornas jemnare fördelning
genom förhöjning af inkomstskatten den
enda skatt, som träffar de bemedlide lika
mycket som de obemetlade. Det är denna
solycka för de öfrige,, som skall före-
kommas.
Vi hoppas likväl att svenska folket,
svenska riksdagen och särskildt Andra
kammaren ej skola låta locka sig att
ingå i denna snara, så fint den än må
vara utlagd.