helt ostörd hänvgifva sig åt sina betrakteisor,
inträdde hon i en hålz, en ytterligare för-
djupning i berget, som straxt derefter upp-
lysteg af en lampas bleka sken.
Fernand bade upphört att skåda och i
stället börjat reflektera. Snart fann: icke
längre något tvifvel i hans själ: skogselden
var ej en händelse, som tillkommit af slum-
pen; den var tydligen anlagd på befallning
af officerarne vid den trupp, som fått i
tvppdreg att utrota röfverivåsendet i desra
trakter.
De tre skarpa tonerna från hans vilfver-
horn, med hvilka han velat sammankalla
gina kamrater, hade tjenat förföljarne till
upplysniog om i hvilken de! af skogan sjelf-
va röfvaranförsren befann sig. Två hundra
soldater, kanske ändå flers, hade blifvit af-
sända, hvar och en med en tänd fackla
i handen, och med order att bida en
krets kriog skogen. Sedan hade en hvor
på sin plats med fickian actändt något träd
eiler någon grupp af torra buskar, hvar-
ef:er elden från alla möjliga håll samtidigt
börjat sprida sig med den verkan, som ru
inträffat, och hvartill de föregående dagur-
nes värme och torka naturligtvis i sin mån
bidragit.
Endast ett underverk hade kunnat rädda
Fernand. Det var Giaestas hängifvenbet,
som wfö.t detta underverk.
Han vände vig om med en hastig rörelse