I vi emellertid ur vår korta villfarelse: några
minuters färd, och till höger framför o88 upp-
dök i dalen ett flammande bål i ett haf af
ljus — det var Jönköping.
Att ingå i närmare detaljer om denna i
sanning storartade illumination skulle föra
oss för vida; nog af: en krans af mörkröda
eldtungor från brinnande tjärtunnor omgaf
den rymliga hamnbassängen och slogo
högt mot skyn — det var bålet. Ljushafvet
utgick från stadens med synnerlig smak och
rikedom illuminerade byggnader, från de med
dubbla rader af tredubbla marschaller upp-
lysta gatorna, från mängden af gasdekoratio-
ner, från eklärerade ångbåtar, från en elck-
trisk sol, från transparanger, gatulyktor, ben-
galiska eldar, lampor och Gud vet hvad allt.
Tåget gled in i banhallen; stadens borgmä-
stare, omgifven af hrr honoratiores på plat-
sen, helsade h. m:t välkommen med ett tal,
som af åhörarne prisades såsom utmärkt.
H. m:t improviserade med sin vanliga lätt-
het ett hjertligt svar, och man begaf sig
genom stationshuset ut till de väntande vag-
narne, n. b. om man hade hästar och dito
vagn. Ögat riktigt bländades, då man trädde
ut på trappan: i förgrunden två kolossala
gaspyramider, all annan belysning oberäknad,
1 bakgrunden mängden af glimmande fönster,
de intensiva strålarne från den elektriska solen
och ett bål å la Sardanapalus, åstadkommet
gevom en massa af tjärtunnor och röda benga-
lieka eldar. Man hade gjort den mörka qväl-
len till ljusan dag. Jönköping, som visenast
gågo då sommaren stod i sin fulla prakt, fö-
rekom oss då såsom en fager, men blygsam
tärna, der det låg inbäddadt i en tjusande,
leende natur. Och nu var det förvandladt
till en yster, eldig kokett, som uppbjöd
alla förförelsens konster och artificiella ret-
medel för att göra sig intagande, strålande,
tilldragande. Det var oöfverträffligt, maka-
löst i båda dessa olikartade roler.
Men revenons etc.! Hela staden var natnr-
ligtvis på benen — med undantag af dess
unga damer af verld, hvilka med oroligt
klappande hjertan sutto fängslade vid toa-
letten för den stundande balen — och landt-
befolkningen med. Det; var ett sorl, en träng-
sel, ett virrvarr, så att man väl behöfde vara
hufvudstadsbo för att ej varda hufvudyr, åt-
minstone om man var främmande på platsen.
Första statsmakten tog, åkande i egen vagn,
all stadens herrlighet i betraktande; vi,obe-
tydliga representanter för den tredje dito,
följde det höga exemplet, men funno det an-
genämare att icke åka. Hela taflaärstedde
sig för oss såsom en glad, brokig, skimrande
folkfest, som hade den stora förtjensten att
i alla sina detaljer vara lyckad. Total-
intrycket af det hela fördunklades ej genom
någon tillstymmelse till oordningar, eller stoj
och skrål sådant man vid dylika tillfällen
i en viss stor stad är van att förnimma. Det
var ett värdigt slut på en festlig dag.
Kl. half 9 var bal och supå anordnad i
hotellets festvåning, Der infann sig, förutom
konungen och de medföljande deltagarne i
dagens fest, allt hvad staden och bygden
eger skönt, rikt, framstående, vare sig genom
börd eller förtjenst.
Hvilken samling af ungdom, fägring och
behag!... Men vi våga ej inlåta oss på
ämnet; vi våga knappt sätta foten inom bal-
salen, för att ej varda objelpligt fängslade,
qvarhållna af den anblick, som erbjudes —
nattåget, det obevekliga nattåget går kl. 10
och några minuter, och vi måste slita oss
lösa från denna farliga trollkrets. Hvilken
kontrast: den lysand3 balvåningen i Jönkö-
pings hotell — ett hörn i en dunkel sofkupe
på statens jernvägar! Det var ett bittert
slut på en i allo angenäm dag, men — omöj-
ligt att få rum i staden: man måste finna
sig i sitt öde.
MM MUM VM MUM Hr
— Droskan nr 130!
— Hvart ska herrn åka?
— X-gatan nr 00!
— Dit kör jag inte!
— Du skall ta mig den och den...
— Då kan herrn sätta sig upp och köra sjelf !
Vi märkte att vi voro hemma.
Rättelse. I gårdagens referat förekom på
ett ställe: Uppsättningen ikupeerna var olika,
hvilket härmed rättas till: Uppfattningen i ku-
påerna 0. 8. v.
nan As a a RN a NA Kv at VR RR RR RS
