I vi emellertid ur vår korta villfarelse: några minuters färd, och till höger framför o88 uppdök i dalen ett flammande bål i ett haf af ljus — det var Jönköping. Att ingå i närmare detaljer om denna i sanning storartade illumination skulle föra oss för vida; nog af: en krans af mörkröda eldtungor från brinnande tjärtunnor omgaf den rymliga hamnbassängen och slogo högt mot skyn — det var bålet. Ljushafvet utgick från stadens med synnerlig smak och rikedom illuminerade byggnader, från de med dubbla rader af tredubbla marschaller upplysta gatorna, från mängden af gasdekorationer, från eklärerade ångbåtar, från en elcktrisk sol, från transparanger, gatulyktor, bengaliska eldar, lampor och Gud vet hvad allt. Tåget gled in i banhallen; stadens borgmästare, omgifven af hrr honoratiores på platsen, helsade h. m:t välkommen med ett tal, som af åhörarne prisades såsom utmärkt. H. m:t improviserade med sin vanliga lätthet ett hjertligt svar, och man begaf sig genom stationshuset ut till de väntande vagnarne, n. b. om man hade hästar och dito vagn. Ögat riktigt bländades, då man trädde ut på trappan: i förgrunden två kolossala gaspyramider, all annan belysning oberäknad, 1 bakgrunden mängden af glimmande fönster, de intensiva strålarne från den elektriska solen och ett bål å la Sardanapalus, åstadkommet gevom en massa af tjärtunnor och röda bengalieka eldar. Man hade gjort den mörka qvällen till ljusan dag. Jönköping, som visenast gågo då sommaren stod i sin fulla prakt, förekom oss då såsom en fager, men blygsam tärna, der det låg inbäddadt i en tjusande, leende natur. Och nu var det förvandladt till en yster, eldig kokett, som uppbjöd alla förförelsens konster och artificiella retmedel för att göra sig intagande, strålande, tilldragande. Det var oöfverträffligt, makalöst i båda dessa olikartade roler. Men revenons etc.! Hela staden var natnrligtvis på benen — med undantag af dess unga damer af verld, hvilka med oroligt klappande hjertan sutto fängslade vid toaletten för den stundande balen — och landtbefolkningen med. Det; var ett sorl, en trängsel, ett virrvarr, så att man väl behöfde vara hufvudstadsbo för att ej varda hufvudyr, åtminstone om man var främmande på platsen. Första statsmakten tog, åkande i egen vagn, all stadens herrlighet i betraktande; vi,obetydliga representanter för den tredje dito, följde det höga exemplet, men funno det angenämare att icke åka. Hela taflaärstedde sig för oss såsom en glad, brokig, skimrande folkfest, som hade den stora förtjensten att i alla sina detaljer vara lyckad. Totalintrycket af det hela fördunklades ej genom någon tillstymmelse till oordningar, eller stoj och skrål sådant man vid dylika tillfällen i en viss stor stad är van att förnimma. Det var ett värdigt slut på en festlig dag. Kl. half 9 var bal och supå anordnad i hotellets festvåning, Der infann sig, förutom konungen och de medföljande deltagarne i dagens fest, allt hvad staden och bygden eger skönt, rikt, framstående, vare sig genom börd eller förtjenst. Hvilken samling af ungdom, fägring och behag!... Men vi våga ej inlåta oss på ämnet; vi våga knappt sätta foten inom balsalen, för att ej varda objelpligt fängslade, qvarhållna af den anblick, som erbjudes — nattåget, det obevekliga nattåget går kl. 10 och några minuter, och vi måste slita oss lösa från denna farliga trollkrets. Hvilken kontrast: den lysand3 balvåningen i Jönköpings hotell — ett hörn i en dunkel sofkupe på statens jernvägar! Det var ett bittert slut på en i allo angenäm dag, men — omöjligt att få rum i staden: man måste finna sig i sitt öde. MM MUM VM MUM Hr — Droskan nr 130! — Hvart ska herrn åka? — X-gatan nr 00! — Dit kör jag inte! — Du skall ta mig den och den... — Då kan herrn sätta sig upp och köra sjelf ! Vi märkte att vi voro hemma. Rättelse. I gårdagens referat förekom på ett ställe: Uppsättningen ikupeerna var olika, hvilket härmed rättas till: Uppfattningen i kupåerna 0. 8. v. nan As a a RN a NA Kv at VR RR RR RS