Östra stambanans invigning.
(Från Dagens Nyheters referent.)
(Forts.)
Vi fortsätta beskrifningen midt under mid-
dagen i Nässjö.
Ytterligare två trumpetstötar: den ena be-
bådade en skål för Norge, som föreslogs af
statsrådet Wennerberg, den andra ett tack
för denna skål, hvilket framfördes af norske
statsministern Kjerulf, gom slutade med att
föreslå en skål för Sverige. — Dermed voro
skålarne till ända, och med detsamma också
måltiden. H. m:t konungen, som synbarligen
befann sig vid det briljantaste lynne, begaf
Big utistora salen och samspråkade med flera
bland de många gästerna. Några intogo kaffe
avec, andre hade Marthas bekymmer för pitt
lilla resgods; allt sådant var nemligen pol-
letteradt till Nässjö, men skulle nu pollet-
teras om. En del hade sitt qvar i kupe-
erna, men hvar finna dem? Slutligen var tiden
gå långt framskriden, att det blef en hufvud-
strömning från matsalen ut på perrongen.
Tåg skulle afgå till Jönköping, Alfvesta
och Linköping; i förstnämda stad skulle ett
storartadt nachspiel stånda. Dit skulle ko-
nungen, dit for flertalet, dit foro vi — det
var ett ganska respektabelt tåg. Från en af
de främsta vagnarne utstrålade elektriska
ljus, ett från hvardera sidan, hvilka med ett
bländande sken öfvergöto platformen och den
kringliggande trakten. Trots all denna klar-
het var det icke lätt att finna sina gamla
kuper; en och annan kom på villospår, fick
lemna pareply, pläd och annat smått i stic-
ket, bara för att komma med; ja, en ärad
kollega från mellersta Sverige hade den otu-
ren att sjelf 1å fara till Linköping, under
det att en del af hans packning for af till
Alfvesta, en annan del till Stockholm via
Jönköping. Andtligen vero vi emellertid in-
stufvade; många af det stora festtågets små
lada kotterier voro sprängda, och återresan
otade i följd deraf att ej blifva fullt så an-
enäm som nedfärden; men hvad man för-
förade på ett håll, vann man på ett annat:
den i täta flockar fallande snön, de under
sin hvita börda dignande träden, de många
skärningarne — allt belyst af det från tåget
utstrålande elektriska ljuset, bildade en hän-
förande tafla, hvarpå man icke kunde se sig
mätt. Stundtals, ute på fri mark, var det
sågom hade man farit fram genom ett tätt,
littrande silfverregn; i skärningarne åter
unde man tro sig försatt till bergakungens
af juveler gnistrande salar (n. b. icke såsom
de framställas i Den Bergtagna på Stora
teatern), och skogen i sin hvita skrud, öfver-
juten raed det klaraste silfverskimmer, som
kom snö-atomerna att att gnistra såsom mil-
lioner diamanter, var i sanning förtjusande.
Det var poesi i denna jernvägsresa, och de
sex qvarterna, som färden varade, flögo som
lika många minuter; man glömde sin omgif-
ning i kupberna, vare sig om denna var an-
genäm eller ej, och den tjusta blicken sög
sig fast vid det fantastiska panorama, som
gled förbi. Man återkallades då och då till
verkligheten ef en och annan illuminerad
byggnad, som skymtade fram i den eljest
mörka qvällen, af de båda stationerna Ten-
hult och Forserum, klädda i festlig skrud
och der hundratals menniskor samlats för att
ge det kungliga extra-tåget brusa förbi.
Vi nalkades Husqvarnadalen; gnöfoallet af-
tog, liksom på beställning, för att låa de
rikt illuminerade byggnaderna der nere, den
i rödt och hvitt skiftande massan af benga-
liska eldar, göra sin, tillbörliga! effekt. Hus-
qvarna tog sig från tåget ut som en liten
stad; en och annan med trakten mindre för-
trogen trodde i början att det var Jönkö-
piog, som i konturer af eld aftecknade sig
der borta i dalen, långt under våra fötter.
Misstaget var förlåtligt: anblickon var stor-
artad, taflan praktfull, och eldens glans för-
villade ögat så, att man ej kunde urskilja
den närmaste, mörka omgifningen, Snart togos