Östra stambanans invigning. (Från Dagens Nyheters referent.) (Forts.) Vi fortsätta beskrifningen midt under middagen i Nässjö. Ytterligare två trumpetstötar: den ena bebådade en skål för Norge, som föreslogs af statsrådet Wennerberg, den andra ett tack för denna skål, hvilket framfördes af norske statsministern Kjerulf, gom slutade med att föreslå en skål för Sverige. — Dermed voro skålarne till ända, och med detsamma också måltiden. H. m:t konungen, som synbarligen befann sig vid det briljantaste lynne, begaf Big utistora salen och samspråkade med flera bland de många gästerna. Några intogo kaffe avec, andre hade Marthas bekymmer för pitt lilla resgods; allt sådant var nemligen polletteradt till Nässjö, men skulle nu polletteras om. En del hade sitt qvar i kupeerna, men hvar finna dem? Slutligen var tiden gå långt framskriden, att det blef en hufvudströmning från matsalen ut på perrongen. Tåg skulle afgå till Jönköping, Alfvesta och Linköping; i förstnämda stad skulle ett storartadt nachspiel stånda. Dit skulle konungen, dit for flertalet, dit foro vi — det var ett ganska respektabelt tåg. Från en af de främsta vagnarne utstrålade elektriska ljus, ett från hvardera sidan, hvilka med ett bländande sken öfvergöto platformen och den kringliggande trakten. Trots all denna klarhet var det icke lätt att finna sina gamla kuper; en och annan kom på villospår, fick lemna pareply, pläd och annat smått i sticket, bara för att komma med; ja, en ärad kollega från mellersta Sverige hade den oturen att sjelf 1å fara till Linköping, under det att en del af hans packning for af till Alfvesta, en annan del till Stockholm via Jönköping. Andtligen vero vi emellertid instufvade; många af det stora festtågets små lada kotterier voro sprängda, och återresan otade i följd deraf att ej blifva fullt så anenäm som nedfärden; men hvad man förförade på ett håll, vann man på ett annat: den i täta flockar fallande snön, de under sin hvita börda dignande träden, de många skärningarne — allt belyst af det från tåget utstrålande elektriska ljuset, bildade en hänförande tafla, hvarpå man icke kunde se sig mätt. Stundtals, ute på fri mark, var det sågom hade man farit fram genom ett tätt, littrande silfverregn; i skärningarne åter unde man tro sig försatt till bergakungens af juveler gnistrande salar (n. b. icke såsom de framställas i Den Bergtagna på Stora teatern), och skogen i sin hvita skrud, öfverjuten raed det klaraste silfverskimmer, som kom snö-atomerna att att gnistra såsom millioner diamanter, var i sanning förtjusande. Det var poesi i denna jernvägsresa, och de sex qvarterna, som färden varade, flögo som lika många minuter; man glömde sin omgifning i kupberna, vare sig om denna var angenäm eller ej, och den tjusta blicken sög sig fast vid det fantastiska panorama, som gled förbi. Man återkallades då och då till verkligheten ef en och annan illuminerad byggnad, som skymtade fram i den eljest mörka qvällen, af de båda stationerna Tenhult och Forserum, klädda i festlig skrud och der hundratals menniskor samlats för att ge det kungliga extra-tåget brusa förbi. Vi nalkades Husqvarnadalen; gnöfoallet aftog, liksom på beställning, för att låa de rikt illuminerade byggnaderna der nere, den i rödt och hvitt skiftande massan af bengaliska eldar, göra sin, tillbörliga! effekt. Husqvarna tog sig från tåget ut som en liten stad; en och annan med trakten mindre förtrogen trodde i början att det var Jönköpiog, som i konturer af eld aftecknade sig der borta i dalen, långt under våra fötter. Misstaget var förlåtligt: anblickon var storartad, taflan praktfull, och eldens glans förvillade ögat så, att man ej kunde urskilja den närmaste, mörka omgifningen, Snart togos