stund de många läkarebesigtningar, för hvilka Stewart i lifstiden varit ett mål, allesamman gifva vid handen att han åtnjöt en riktig berghelsa, börjat hysa starka misstankar att han sjelf afhändt sig lifvet. Det påstås äfven att han ibland visade tecken till sinnesrubbning och, i det han försäkrade sitt lif så högt, städse umgåtts med tanken på sjelfmord;för att;tillförsäkra sin efterlefvande familj en oberoende ställning. Professor Basech, den bekante hexmästaren, hvilken äfven är känd bland vår allmänhet, förevisar för närvarande sina spöksyner i Cagliostroteatern i Amsterdam under stort tillopp af åskådare. Dervid låter han djefvulen spela en komisk roll, hvilket icke öfverensstämmer med åsigterna hos ett visst slag holländska prester. Så hade vikarien i en af Amsterdams förstadskyrkor redan flera gånger varnat sina församlingsboar för att besöka Cagliostroteatern; men då hans varningar icke hulpo, gick han sjelf en afton dit för att i fromt nit göra protest mot andestyckets uppförande, hotande att i värsta fall söka utverka teaterns stängning. Professor Basch, hvilken redan förut var underrättad om vikariens planer, kunde naturligtvis icke rätta sig härefter; men knappt hade det första gpöket visat sig, förrän vikarien reste sig från sin plats och ropade på sin breda flamländska: Se, det kallar hexmästaren die Geest, die Geest! (andar). Snarare borde de heta die Beest! (odjur). Men han hade knappt ropat ut, förrän han föll dödsblek tillbaka på stolen; ty på scenen uppträdde — hans döda hustrus ande (en framställning, som möjliggjordes genom ett fotografikort, hvilket professorn skaffat sig) och yttrade med grafrost: Du har så oftai lifstiden kallat mig best, att du väl nu kan låta mig slippa denna hederstitel. Den djefvulsvänlige vikarien försvann lika snabbt som någonsin en andeuppenbarelse; men det djofvulska hånskratt, som sändes efter honom, har med ens gjort ände på hans lust att försvara djeflarne. En hustrus hämd. För några aftnar sedan stannade en droska utanför ett hus på gatan Baudin i Paris. Man skulle kunna hafva trott att den väntade på någon, men den var dock icke tom. Trots de försigtighetsregler, som tagits af de personer, hvilka befunno sig i densamma, skulle nyfikna förbigående kunna hafva sett en ung qvinna och två små barn i vagnen. Den unga qvinnan tryckte sig djupt in i ett hörn och hennes ögon lemnade ej husets dörr. Något senare framträdde en ung dam ur porten till huset; hon var mycket vacker, men hade hvarken någon bestämd ställning eller något godt rykte. I samma ögonblick öppnades vagnsdörren hättigt, och knapt hade ljudet af dess öppnande dött bort förrän gatans eko återgaf smällarne af tre örfilar, som utdelades med kraftig och snabb hand. Den qvinna, som blef behandlad på detta sätt, utstötte starka rop om hjelp och gjorde sig i ordning att återgifva hvad hon mottagit. Men henneg motståndarinna var redan borta. Dennas hämd var ännu ej fullständig. En herre, som följt tätt bakefter den angripna damen, skyndade fram till hennes försvar, men knappt hade han visat sig på dörrtröskeln, innan äfven han mottog tre Jjudliga örfilar, och som orsak dertill följande förklaring: — Det är den enda behandling ni förtjenar, min herre. Jag har velat, att edra barn gkulle vara vittnen både till ert usla uppförande och till det straff jag tilldelat er... Jag vill ej mera vända tillbaka till er. I morgon inlägger jag en ansökning om skilsmässa. Hon sprang hastigt upp i vagnen och var borta innan herrn och hans följeslågerska kommit ur sin förlägenhet. Man berättar att det var en dam af stånd, som råkat i förtviflan öfver sin mans trolöshet, och som nu hämnat sig på ett så determineradt sätt. En UWysning i England. I en landskyrka i England lystes nyligen för ett ungt par. Sedena lysningen var vppläst, yttrade presten. de vanliga orden: OÖm någon har jäf mot äktenskapet, torde han gifva det tillänna. En yngling, gom var en gammal beundrare af bruden, och som såg att en del af församlingen fäste sina ögon på honom, reste sig och utropade, till alla närvarandes förvåning: Jag har för min del intet att invända ! hvarpå han satte sig ned sålugat, som om han endast fullgjort en formsak. Onödigheter. En irländare, som såg en ekorre skjutas och falla ned ur ett träd, sade: Hvilket slöseri med krut, endast fallet skulle hafva varit tillräckligt för att döda honom! — Då man tillfrågade en qväkare angående hans tanke om frenologien, svarade han förargad: Min vän, det kan inte vara något godt i en vetenskap, som tvingar en man att taga af sig hatten. På giftermålsmarknaden har man ett emotse rik tillförsel. Brigham Young ligger så allvarsamt sjuk, att föga hopp är om hans vederfående. Telegrafisk lakonism. Ett spekulaivt hufvud i Paris önskade under Mac Mahons senaste rösa få erfara huru marskalken blef mottagen i provinserna, för att med ledning häraf afgöra huruvida han borde sälja statspapper eller icke. Då han emellertid icke ville låta telegrafisterna veta hvarom . RA KR RR KR