stund de många läkarebesigtningar, för
hvilka Stewart i lifstiden varit ett mål, alle-
samman gifva vid handen att han åtnjöt en
riktig berghelsa, börjat hysa starka misstan-
kar att han sjelf afhändt sig lifvet. Det på-
stås äfven att han ibland visade tecken till
sinnesrubbning och, i det han försäkrade
sitt lif så högt, städse umgåtts med tanken
på sjelfmord;för att;tillförsäkra sin efterlef-
vande familj en oberoende ställning.
Professor Basech, den bekante hexmä-
staren, hvilken äfven är känd bland vår all-
mänhet, förevisar för närvarande sina spök-
syner i Cagliostroteatern i Amsterdam under
stort tillopp af åskådare. Dervid låter han
djefvulen spela en komisk roll, hvilket icke
öfverensstämmer med åsigterna hos ett visst
slag holländska prester. Så hade vikarien i
en af Amsterdams förstadskyrkor redan flera
gånger varnat sina församlingsboar för att
besöka Cagliostroteatern; men då hans var-
ningar icke hulpo, gick han sjelf en afton
dit för att i fromt nit göra protest mot an-
destyckets uppförande, hotande att i värsta
fall söka utverka teaterns stängning. Profes-
sor Basch, hvilken redan förut var underrät-
tad om vikariens planer, kunde naturligtvis
icke rätta sig härefter; men knappt hade
det första gpöket visat sig, förrän vikarien
reste sig från sin plats och ropade på sin
breda flamländska: Se, det kallar hexmä-
staren die Geest, die Geest! (andar). Sna-
rare borde de heta die Beest! (odjur). Men
han hade knappt ropat ut, förrän han föll
dödsblek tillbaka på stolen; ty på scenen
uppträdde — hans döda hustrus ande (en
framställning, som möjliggjordes genom ett
fotografikort, hvilket professorn skaffat sig)
och yttrade med grafrost: Du har så oftai
lifstiden kallat mig best, att du väl nu kan
låta mig slippa denna hederstitel. Den
djefvulsvänlige vikarien försvann lika snabbt
som någonsin en andeuppenbarelse; men det
djofvulska hånskratt, som sändes efter ho-
nom, har med ens gjort ände på hans lust
att försvara djeflarne.
En hustrus hämd. För några aftnar
sedan stannade en droska utanför ett hus
på gatan Baudin i Paris. Man skulle kunna
hafva trott att den väntade på någon, men
den var dock icke tom. Trots de försigtig-
hetsregler, som tagits af de personer, hvilka
befunno sig i densamma, skulle nyfikna för-
bigående kunna hafva sett en ung qvinna
och två små barn i vagnen. Den unga qvin-
nan tryckte sig djupt in i ett hörn och hen-
nes ögon lemnade ej husets dörr. Något
senare framträdde en ung dam ur porten till
huset; hon var mycket vacker, men hade
hvarken någon bestämd ställning eller något
godt rykte. I samma ögonblick öppnades
vagnsdörren hättigt, och knapt hade ljudet
af dess öppnande dött bort förrän gatans eko
återgaf smällarne af tre örfilar, som utdela-
des med kraftig och snabb hand. Den qvinna,
som blef behandlad på detta sätt, utstötte
starka rop om hjelp och gjorde sig i ord-
ning att återgifva hvad hon mottagit. Men
henneg motståndarinna var redan borta. Den-
nas hämd var ännu ej fullständig. En herre,
som följt tätt bakefter den angripna damen,
skyndade fram till hennes försvar, men knappt
hade han visat sig på dörrtröskeln, innan
äfven han mottog tre Jjudliga örfilar, och
som orsak dertill följande förklaring:
— Det är den enda behandling ni förtje-
nar, min herre. Jag har velat, att edra barn
gkulle vara vittnen både till ert usla upp-
förande och till det straff jag tilldelat er...
Jag vill ej mera vända tillbaka till er. I mor-
gon inlägger jag en ansökning om skilsmässa.
Hon sprang hastigt upp i vagnen och var
borta innan herrn och hans följeslågerska
kommit ur sin förlägenhet.
Man berättar att det var en dam af stånd,
som råkat i förtviflan öfver sin mans tro-
löshet, och som nu hämnat sig på ett så de-
termineradt sätt.
En UWysning i England. I en lands-
kyrka i England lystes nyligen för ett ungt
par. Sedena lysningen var vppläst, yttrade
presten. de vanliga orden: OÖm någon har
jäf mot äktenskapet, torde han gifva det till-
änna. En yngling, gom var en gammal be-
undrare af bruden, och som såg att en del
af församlingen fäste sina ögon på honom,
reste sig och utropade, till alla närvarandes
förvåning: Jag har för min del intet att
invända ! hvarpå han satte sig ned sålugat,
som om han endast fullgjort en formsak.
Onödigheter. En irländare, som såg en
ekorre skjutas och falla ned ur ett träd,
sade: Hvilket slöseri med krut, endast fal-
let skulle hafva varit tillräckligt för att döda
honom!
— Då man tillfrågade en qväkare angående
hans tanke om frenologien, svarade han för-
argad: Min vän, det kan inte vara något godt
i en vetenskap, som tvingar en man att taga
af sig hatten.
På giftermålsmarknaden har man
ett emotse rik tillförsel. Brigham Young
ligger så allvarsamt sjuk, att föga hopp är
om hans vederfående.
Telegrafisk lakonism. Ett spekula-
ivt hufvud i Paris önskade under Mac Ma-
hons senaste rösa få erfara huru marskalken
blef mottagen i provinserna, för att med led-
ning häraf afgöra huruvida han borde sälja
statspapper eller icke. Då han emellertid
icke ville låta telegrafisterna veta hvarom
. RA KR RR KR