vårt nyaste ländskapsmåleri. Litet text till illustrationerna på Konstföreningen. Ja, nu är det allt några år, sedan C. L. tröttnade att bränna sina vänskapliga rökgubbar för de gamle reskamraterna och L. D. stack stt damascerade svärd i skidan, sedan han väl slagit döförat af åtskilliga öfverstepresterliga drängar i konstens synagoga, för ått sjelf taga upp sin länge gömda lyra och sätta sig på de anklagades bänk. Emellertid har rätt mycket bunnit passera under dessa tystnadens år; publiken har nog märkt det, men vet inte hvad det är; törs inte köpa, ty den vet inte hvad som är bra; de unga målarne veta fog hvad det är, men de akta sig att tala om, att det är ettnytt målningssätt, som smugit sig in bland dem och som de för några år sedan skrattade åt — ja, så är det! Den, som nu gör en visit på Konstföreningen och låter ögat i ett tag flyga öfver väggarne utan att stanna nidmågan viss tafla, skall, här hancslutat sin revy, behålla qvar ett visst oredigt totalintryck, som äm svårt nog. att. i en hast bestämma karakteren af, men: som gör den ovane: betraktaren. något villrådig. Publiken skakar också på hufvudet, antar att hela målarkönsten är på förfall och att mån aldrig målat.så uselt som just nn för tiden. Man kan ju inte teckna! Är detta ett träd, är det en sten, ser en. ko ut på det sättet? Fråga den der lilla herrn i bredskyggiga hatten och han skall tala om, att han gått och tecknat så ochså många år i: principen, målat så och så många år i målarskolan och har sin portfölj öfverfull med teckningar —men han vill intel Alltså! det finnes en åsigt och, liksom allt nytt är galet i,början; så äfven, med -det nya sättet att måla, hvilket man kallar det fransyska och som vi med några ord skola göra reda för och som vi skola skänka fullt erkännande och göra den största rättvisa åt, om endast de unga herrarne ge sig till tåls att läsa till punkt, innan de vägra oss rättvisa, och ämnet saknar icke sin stora betydelse, ty här är snart sagdt frågan omen ny period i vårt landskapsmåleris historia. Först skola vi då erinra oss, huru man gjorde förr, d v. s. föricke så länge sen, när man studerade och målade; Man gick ut med läraren och tittade sig omkring i Stockholmstrakten. Man fick så en luft, som såg tacksam ut. Den ska vi tal! Och så målade man sin luft; terrängen fick bli huru den ville. -Läraren letade ut en väcker tall; det vill säga en rak tall med lagom tjocka grenar, hvilka sutto på ett vackert proportioneradt sätt, och med en. elegant krona. Alla tecknade, målade och stoppade i portföljen. Se här en sten med karakteristiska — detta var ordet — former. Det var en god sten och den blef också fotograferad. Öch