vårt nyaste ländskapsmåleri.
Litet text till illustrationerna på Konstföreningen.
Ja, nu är det allt några år, sedan C. L.
tröttnade att bränna sina vänskapliga rök-
gubbar för de gamle reskamraterna och L.
D. stack stt damascerade svärd i skidan,
sedan han väl slagit döförat af åtskilliga öf-
verstepresterliga drängar i konstens synagoga,
för ått sjelf taga upp sin länge gömda lyra
och sätta sig på de anklagades bänk. Emel-
lertid har rätt mycket bunnit passera under
dessa tystnadens år; publiken har nog märkt
det, men vet inte hvad det är; törs inte köpa,
ty den vet inte hvad som är bra; de unga
målarne veta fog hvad det är, men de akta
sig att tala om, att det är ettnytt målnings-
sätt, som smugit sig in bland dem och som
de för några år sedan skrattade åt — ja, så är
det! Den, som nu gör en visit på Konstföre-
ningen och låter ögat i ett tag flyga öfver
väggarne utan att stanna nidmågan viss tafla,
skall, här hancslutat sin revy, behålla qvar
ett visst oredigt totalintryck, som äm svårt
nog. att. i en hast bestämma karakteren af,
men: som gör den ovane: betraktaren. något
villrådig. Publiken skakar också på hufvu-
det, antar att hela målarkönsten är på för-
fall och att mån aldrig målat.så uselt som
just nn för tiden. Man kan ju inte teckna!
Är detta ett träd, är det en sten, ser en. ko
ut på det sättet? Fråga den der lilla herrn
i bredskyggiga hatten och han skall tala
om, att han gått och tecknat så ochså mån-
ga år i: principen, målat så och så många
år i målarskolan och har sin portfölj öfver-
full med teckningar —- men han vill intel
Alltså! det finnes en åsigt och, liksom allt
nytt är galet i,början; så äfven, med -det
nya sättet att måla, hvilket man kallar det
fransyska och som vi med några ord skola
göra reda för och som vi skola skänka fullt
erkännande och göra den största rättvisa åt,
om endast de unga herrarne ge sig till tåls
att läsa till punkt, innan de vägra oss rätt-
visa, och ämnet saknar icke sin stora bety-
delse, ty här är snart sagdt frågan omen ny
period i vårt landskapsmåleris historia.
Först skola vi då erinra oss, huru man
gjorde förr, d v. s. föricke så länge sen,
när man studerade och målade; Man gick
ut med läraren och tittade sig omkring i
Stockholmstrakten. Man fick så en luft, som
såg tacksam ut. Den ska vi tal! Och så må-
lade man sin luft; terrängen fick bli huru
den ville. -Läraren letade ut en väcker tall;
det vill säga en rak tall med lagom tjocka
grenar, hvilka sutto på ett vackert propor-
tioneradt sätt, och med en. elegant krona.
Alla tecknade, målade och stoppade i port-
följen. Se här en sten med karakteristiska —
detta var ordet — former. Det var en god
sten och den blef också fotograferad. Öch