Es, 0, MEABIA e BURRE TJAAR JAULI BURAIIGI 6 UR att tiga. —:Bry sig inte om honom, Gustafva! — inföll Löfström. — 8egel är en oregerlig sälle och vill han ej ta hvad som gifves, får han bli utan. — Ro hit med skopan då, gamla kärring, brummade Segel. — Full rättvisa kan jag icke begära, sa bonden, jag är nöjd, om den blir något så när. — En sak skall jag fråga kyrkvärden om; inblandade sig en annan qvinna i samtalet. Hon var klädd i en enda kjol och hade en smutsig nattmössa på hufvudet. — Har Segel rätt att skuffa undan mig, när jag vill närma mig elden? — Jag bryr mig f-n om. edra. tvister, sade kyrkvärden otålgt. — Det är Gustafva, som skall hålla ordning ibland er. Hon får hvarie år sina tio riksdaler derför. Vänden er till henne. — Tio riksdaler! — upprepade Gustafva och höll upp midt i sin utdelning. — Det vore värdt sina tio, gånger tio riksdaler att hålla reda på ett sådant! pack. fån bli de sjuka, och då skall jag sköta dem; än är deras linne smutsigt, och då skall jag tvätta det. — Var det icke äfven jag, som fick svepa gamle Jan Olsson, som ligger derute i farstun. Ingen rörde ett finger för att hjelpa me Hvem är det som hon kallar för pack? frågade qvinnan i den gmutsiga nattmössan. — Det är ingen här, som tre år suttit på fästning för stöld mer än en, och Gustafva vet nog hvem det var. — Det var för längesedan, svarade Gustafva, och vore jag en dålig menniska kunde jag berätta kakbr, som äro fulare för mor Lena, än hvad den der lilla stölden var för mig. Er menniska, gom stjäl af hunger, är mera ursäkt värd, än den som stjäl från hungriga, äfven om hon slipper straff för sitt brott. — Har jag stulit från hungriga? genmälde Lena med gnistrande ögon: — Kyrkvärden hör sjelf hur Lena behandlar oss. — Aro de icke ett pack allesammans? frågade kyrkvärden, i det han vände sig till Löfström och pekade på fattighjonen. — De äro ett stort pack allesammans, svarade Löfström och nickade bekräftande på hufvudet. — Pack blir man, så snart man ingenting har, anmärkte den dristige Segel. — Jag vet ändå en viss bondson, som för två år sedan icke ansåg en flicka för pack, fastän hon nu sitter härinne. Kyrkvärden rodnade plötsligt, och: den sista i fattighjoners rad, en ung:blek flicka om tjugo år, brast i häftig gråt. — Det är synd med Thilda, upptog gamla Gustafva med hemlig skadefröjd, den tråd, som 8egel börjat spinna. — Jag säger för sanning, att hon kan icke lefva på en fattigdel. Hon är ung och rask och har tvillingar; det går icke. — Hon kan arbeta, kom Löfström den förlägne kommunalordföranden till hjelp. — Så få andra menniskor göra. — Hon kan icke arbeta; så länge hon måste se om sina barn, fortfor Gustafva och spände ögonen skarpt i kyrkvärden. — Det finnes så många qvinfolk här ihuset, att I väl måtten kunna se efter barnen åt henne, genmälde denne. — För ingenting! — Nej, vi tacka så mycket! utropade i korus alla qvinnorna. — Vill socknen hetala något för deras skötsel, så skall jag taga vård om dem, tillade för egen del Gustafva. — Borde icke barnens far betala det? frågade Segel. — Hela verlden vet, att han od råd dertill, och mera pengar får han i ag. : — Om: Segel. syftar på min måg utropade kyrkvärden, nu verkligt ond, och såg på båtsmannen med en hotande blick, så skall jag bedja digtiga; eller ock Iotvar jag att brygga dig en soppa, som du skall min-? nas i alla dina dar. — Jag menade intet -illa;:ursäktade sig den gråhårige f. d. båtsmannen, men kunde. ej hindra ett triumferande småleende att för ett ögonblick visa sig på de torra, förvissnåde läpparne. — Hvad stån I och gapencefter, drängar! fortfor) han) vänd till kurvagnarnes körsvenner, af hvilka flera-inkommit. — Sen I ej, att Gustafva tömt säcken? Skynden er in med en ny! Ordföranden har brådtom. — Låt mig sjelf tillsäga om det der, afbröt denne person honom förargad. — Ar det mycket qvar på sidan, Löfström? — Det fattas blott ärter från Norrgården och strömming från Jan Nilsson. — Kommen in med det då, sade kyrkvärden. — Godt, att ni hunnit så ik Ser dan återstår. oss. endast att uppskrifva den hitförda veden. å — Socknen består. oss ej tillräckligt med wed, klagade ånyo Gustafva..— Jag får. ofta nog springa ut i byn för att tigga ihop några spånor. — I brännen för mycket ved, sade kyrkvärden. — Härinne lågar brasan från morgon till qväll. Är det rim och reson, när man i stan betalar 18 rdr för famnen? — Varen sparsamma med veden! Icke ens ig skulle ha råd att så slösa med den, som bruken göra. — Men besinna, att vi äro gamla och frusna, försvarade sig Gustafva:.— Att värma -088-framför brasan är det enda nöje vi ba. För öfrigt behöfver hvar och en koka sin mat, och det får blott en om sender rum i spiseln. — I viljen väl ha hvar sin spis, kan jag tro, innan I blifven nöjda. ,skämtade kyrkvärden och skrattade förnöjdt åt sin qvickhet. — Sägen sjelfva till-derom på kommunalstämman, ty jag gör det icke. — Det finvs icke några mer oförnöjda menniskor än dessa äro, anmärkte Löfström och log medömkansfullt öfver deras himmelskriande anspråk. — Kunna de hafva bättre, än de ha? Allt hvad de behöfva erhålla de, utan att röra ett finger. Mat, rum och ved samt 50 öra för hvarje jul och midsommar. De äro mer att afundas än att beklaga. — Kanske skolmästaren skulle finna vår belägenhet mindre afundsvärd, om han sjelf