Es, 0, MEABIA e BURRE TJAAR JAULI BURAIIGI 6 UR
att tiga.
—:Bry sig inte om honom, Gustafva! — in-
föll Löfström. — 8egel är en oregerlig sälle
och vill han ej ta hvad som gifves, får han
bli utan.
— Ro hit med skopan då, gamla kärring,
brummade Segel. — Full rättvisa kan jag
icke begära, sa bonden, jag är nöjd, om den
blir något så när.
— En sak skall jag fråga kyrkvärden om;
inblandade sig en annan qvinna i samtalet.
Hon var klädd i en enda kjol och hade en
smutsig nattmössa på hufvudet. — Har Segel
rätt att skuffa undan mig, när jag vill närma
mig elden?
— Jag bryr mig f-n om. edra. tvister,
sade kyrkvärden otålgt. — Det är Gustafva,
som skall hålla ordning ibland er. Hon får
hvarie år sina tio riksdaler derför. Vänden
er till henne.
— Tio riksdaler! — upprepade Gustafva
och höll upp midt i sin utdelning. — Det
vore värdt sina tio, gånger tio riksdaler att
hålla reda på ett sådant! pack. fån bli de
sjuka, och då skall jag sköta dem; än är
deras linne smutsigt, och då skall jag tvätta
det. — Var det icke äfven jag, som fick
svepa gamle Jan Olsson, som ligger derute i
farstun. Ingen rörde ett finger för att hjelpa
me Hvem är det som hon kallar för pack?
frågade qvinnan i den gmutsiga nattmös-
san. — Det är ingen här, som tre år suttit
på fästning för stöld mer än en, och Gustafva
vet nog hvem det var.
— Det var för längesedan, svarade Gu-
stafva, och vore jag en dålig menniska
kunde jag berätta kakbr, som äro fulare för
mor Lena, än hvad den der lilla stölden var
för mig. Er menniska, gom stjäl af hunger,
är mera ursäkt värd, än den som stjäl från
hungriga, äfven om hon slipper straff för
sitt brott.
— Har jag stulit från hungriga? gen-
mälde Lena med gnistrande ögon: — Kyrk-
värden hör sjelf hur Lena behandlar oss.
— Aro de icke ett pack allesammans?
frågade kyrkvärden, i det han vände sig till
Löfström och pekade på fattighjonen.
— De äro ett stort pack allesammans,
svarade Löfström och nickade bekräftande
på hufvudet.
— Pack blir man, så snart man ingenting
har, anmärkte den dristige Segel. — Jag
vet ändå en viss bondson, som för två år
sedan icke ansåg en flicka för pack, fastän
hon nu sitter härinne.
Kyrkvärden rodnade plötsligt, och: den si-
sta i fattighjoners rad, en ung:blek flicka
om tjugo år, brast i häftig gråt.
— Det är synd med Thilda, upptog
gamla Gustafva med hemlig skadefröjd, den
tråd, som 8egel börjat spinna. — Jag säger
för sanning, att hon kan icke lefva på en
fattigdel. Hon är ung och rask och har
tvillingar; det går icke.
— Hon kan arbeta, kom Löfström den
förlägne kommunalordföranden till hjelp. —
Så få andra menniskor göra.
— Hon kan icke arbeta; så länge hon må-
ste se om sina barn, fortfor Gustafva och
spände ögonen skarpt i kyrkvärden.
— Det finnes så många qvinfolk här ihu-
set, att I väl måtten kunna se efter barnen
åt henne, genmälde denne.
— För ingenting! — Nej, vi tacka så myc-
ket! utropade i korus alla qvinnorna. —
Vill socknen hetala något för deras skötsel,
så skall jag taga vård om dem, tillade
för egen del Gustafva.
— Borde icke barnens far betala det?
frågade Segel. — Hela verlden vet, att han
od råd dertill, och mera pengar får han i
ag. :
— Om: Segel. syftar på min måg utro-
pade kyrkvärden, nu verkligt ond, och såg
på båtsmannen med en hotande blick, så
skall jag bedja digtiga; eller ock Iotvar jag
att brygga dig en soppa, som du skall min-?
nas i alla dina dar.
— Jag menade intet -illa;:ursäktade sig
den gråhårige f. d. båtsmannen, men kunde.
ej hindra ett triumferande småleende att för
ett ögonblick visa sig på de torra, förvissnåde
läpparne. — Hvad stån I och gapencefter,
drängar! fortfor) han) vänd till kurvagnar-
nes körsvenner, af hvilka flera-inkommit. —
Sen I ej, att Gustafva tömt säcken? - Skyn-
den er in med en ny! Ordföranden har
brådtom.
— Låt mig sjelf tillsäga om det der,
afbröt denne person honom förargad. — Ar
det mycket qvar på sidan, Löfström?
— Det fattas blott ärter från Norrgården
och strömming från Jan Nilsson.
— Kommen in med det då, sade kyrk-
värden. — Godt, att ni hunnit så ik Ser
dan återstår. oss. endast att uppskrifva den
hitförda veden. - å
— Socknen består. oss ej tillräckligt med
wed, klagade ånyo Gustafva..— Jag får.
ofta nog springa ut i byn för att tigga ihop
några spånor.
— I brännen för mycket ved, sade
kyrkvärden. — Härinne lågar brasan från
morgon till qväll. Är det rim och reson,
när man i stan betalar 18 rdr för famnen?
— Varen sparsamma med veden! Icke ens
ig skulle ha råd att så slösa med den, som
bruken göra.
— Men besinna, att vi äro gamla och
frusna, försvarade sig - Gustafva:.— Att
värma -088-framför brasan är det enda nöje
vi ba. För öfrigt behöfver hvar och en
koka sin mat, och det får blott en om sender
rum i spiseln.
— I viljen väl ha hvar sin spis, kan jag
tro, innan I blifven nöjda. ,skämtade kyrk-
värden och skrattade förnöjdt åt sin qvick-
het. — Sägen sjelfva till-derom på kommu-
nalstämman, ty jag gör det icke.
— Det finvs icke några mer oförnöjda
menniskor än dessa äro, anmärkte Löf-
ström och log medömkansfullt öfver deras
himmelskriande anspråk. — Kunna de hafva
bättre, än de ha? Allt hvad de behöfva er-
hålla de, utan att röra ett finger. Mat, rum
och ved samt 50 öra för hvarje jul och mid-
sommar. De äro mer att afundas än att
beklaga.
— Kanske skolmästaren skulle finna vår
belägenhet mindre afundsvärd, om han sjelf