Hermance bet sig i läppen.
— Min opasslighet fjettrade mig mer än
vanligt vid mitt rum, och jag hade der till-
fälle att ännu en gång öfverväga mitt be-
slut. Jag vill stanna i Bergethal. Mamma
afstår med glädje sin andel i egendomen,
och då tillhör den mig allena, hvilket all-
tid varit min tysta önskan. Jag hoppas kun-
na förmå professorskan Lorenz att upphöra
med sin pension och flytta till mig — der-
igenom blefve tillräckligt sörjdt för mitt
skydd, och jag skulle hafva den trofastaste,
moderliga väninna vid min sida. En nyttig
verkningskrets erbjuder sig osökt åt mig;
fabriksbarnen behöfva mina omsorger; direk-
tören har redan utarbetat en plan för derss
uppfostran. I hushållet och i trädgården
finns det alltid något att göra — och du
skall bli min dagliga gäst. Nå, vinna ej
dessa framtidsplaner ditt bifall?
— Mitt barn, om du i stället för aderton
år räknade fyratio, skulle jag fullkomligt
gilla dem. Men hos en person vid dina
unga år förefalla de förfvifladt resignerade:
Så tänker man, när man smakat lifvets bit-
terhet och ej mer har några illusioner.
— Mamma säger ju ofta att jag kommit
gammal till verlden, och att hon aldrig sett
ett så allvarligt, omtänksamt barn, svarade
den unga flickan med konstlad glädtighet;
derför har jag också redan i ungdomen en
mognare ålders smak.