FEMTE KAPITLET.
Det var två år sednare. En högrest man
med nobel hållning och regelbundpva anlets-
drag, hos hvilka förmärktes ett uttryck af
sorgsenhet, som synnerligen bidrog till att
öka deras behag, steg uppför trapporna till
Uffizierna. I går afton hade han ankommit
till Florens, och hans första vandring gäll-
de naturligtvis det verldsberömda galleriet,
der idel mästerverk äro samlade. Un-
der det att i öfre Italien en för tidigt in-
träffad höst med regn och dimmor ingifvit
honom gn föga gynnsam tanke om det ita-
lienskat klimatet, heis.de honom i Arno-da-
len varmt solsken och sommarens fulla prakt.
Öfverallt doftade : rosenbuskar, granaterna
blomstrade bland saftig grönska, Magnolia-
blommorna öppnade sina kalkar, citronerna
började förgyllas, och på vinrankorna häng-
de de tunga, rodnande och svällande druf-
vorna — för första gången, sedan han pas-
serat Alperna, kunde han instämma i ropet:
Bella Italia! Efter det han under morgonen
promenerat genom de trånga, lifliga gatorna,
för att göra en flyktig bekantskap med sta-
den, styrde han mot middagen sina steg till
de af högtidlig stillhet omgifoa Uffizierna.
En herre, gom mötte honom i trappan, be-
traktade honom mycket noga.