- IS —-—-
fattande hang hand och frågade huru han
mått under den tilländagångna natten. Hvarje
gång hon gaf honom in af medikamenterna,
ansåg han henne göra ett riktigt storartadt
barmhertighetsverk! Jag ville icke rikta några
förebråelser emot henne, hon gjorde ändå
vida mera än jag väntat; emellertid var hon
icke af nataren ämnad till sjuksköterska.
Hon kunde icke vänja sig att tala sakta,
hon var för liflig, hon förde oro med sig
— hon kunde med ett ord ej begripa, att
en svårt sjuk person endast genom bullret
af en stol, som oförsigtigt flyttades eller
skjutes undan, kan i hög grad förskräckas . . .
Lilla hexan kom hem. — Ber ni,lmin bäste
berr von Wilderhausen, fortfor den gamle,
i det ban drog Manfred närmare intill sig,
om jag skulle beskrifva för er, hvad barnet
varit för sin döende fader, så kunde detta
samtal komma att räcka till i morgon bitti-
da. Alltifrån första ögonblicket då hon satte
sig vid sjukbädden, var det som hon i alla
tider innebaft denna plats. Hon förstod
hvarje blick, hvarje rörelse hos den sjuke,
hon gissade hans önskningar, trötthet tycktes
hon icke alls känna, under hela månader
vakade hon nästan hvarje natt; trots sin
kropps spenslighet, utvecklade hon en öf-
verraskande styrka, hon upplyftade och stöd-
de den sjuke, och hon bäddade åt honom
bättre än den gamla legda sjuksköterskan
och till och med bättre än Bjelfve läkaren.