5 SVR) FC AR RR SU PE EL Vv
just som jag upphof min blick för att skåda I
Engelholus herrlighet, låg jag sjelf och mi-
na två reskamrater nära nog på gatan.
Hvad står på? sporde jag nyfiket.
tBara det ena frambjulet, som trillade
af, svarade landtmannen Jugnt och klef ner
på gatan, åtföljd af vår reskamrat, en dansk
boskapshandlare, somm ej var mindre trygg.
Jag tyckte att det ej var bara det att
halfligga på gatan med tre hjul på vagnen
och beredde mig att fortsätta mitt intåg till
fots, men skåningen sade: sedd kons, vi
ska nock sätta hjulet pau vanen! Dansken
instämde, och de båda gubbarne lyfte nu
upp vagnen tillika med min person, men
hjulet vardt krångligt, det ville ej gå på
axeln, fast gubbarne togo i med riktiga Sim-
sonstag och behandlade vagnen som ett dryft-
tråg och mig som om jag varit en kappe senap
eller linfrö som behöft vannas, så ömkligt
slängdes jag omkring i den stora tomma
vagnen af gubbarne, hvilka tycktes anse detta
som höjden af artighet, ty hur jag än bad
att få stiga ur, fick jag blott det välvilliga
svaret: Besvära sig ej, sedd kons; han är ej
tyngre, än att vi rå mäen! Andtligen kom
hjulet till hälften på axeln, och härmed voro
både gubbarne och jag belåtna, men mut-
triken hade ! gått förlorad och segelgarn
måste ersätta dess plats kring hjulaxeln, och
då detta var gjordt, tvättade skåningen sina
tjäriga händer i rännstenen, men då dansken
fann att detta gjorde föga gagn, sprang han
tjenstaktigt efter grus: De maa toe dem
peen! uppmanade han. — Men rännstens-
vannet stinker som as, tyckte skåningen.
Jovel, medgaf dansken, men det skyller
vak de vemmelige Pletter, tillade han med
värme och öfvertygelse, och skåningen trodde
och hörsammade gin vän, hvarefter han tor-
kade sig på en halmviska;. och vi fortsatte
färden, försigtigt hållande oss åt den sidan
gatan hällde, så att hjulet på nytt ej skulle
få tillfälle att springa för sig sjelf. Lyck-
ligtvis var detta dagen före marknaden; ett
folknöje, som samma gväll inleddes med en
mycket originell batalj mellan en skomakare
och en temligen oaptitlig karamellgumma
Marknadsdagen var staden, som sagdt, propp-
full af menniskor, men man behöfde blott
kasta en blick på denna sammanträngda
folkhop för att se, att det här mindre var
fråga om affärer än nöjet: ungdom, idel
ungdom, hvart man vände sina blickar! Af
artighet följde jag mina två reskamrater
bort till kreatursplatsen; här funnos boskap
och hästar fullt upp, men de priser, som af
köparne erbjödos, voro så låga, att föga sål-
des utom till danska slagtare, hvilka hålla
sig framme vid alla de skånska marknader-
na. Äfven den öfriga handeln gick lamt
i betraktande af folkmängden; för öfrigt skall
man ej vara bortskämd, om man skall kunna
fastna för något af det kram, som på dy-
lika marknader framlägges för allmänheten.
Men hur mycket än ungdomen trängdes och
stimmade kring stånd och bodar, var det
dock icke dessa som mest lockade dess håg.
Hvad var det då? Jag trängde mig fram
till en upp- och nedvänd kramlåda, öfver-
höljd af en duk, prydd med siffror och för-
sedd med en tennsked, en hårnålsbundt, ett
omaka örhänge, en liten spegel o. d. som
lockmat. Det är lyckans stjerna, försedd
med urvisare, upplyste en gosse, stjernans
lycklige egare. Slå ett slag, herre! tillade
han bedjande och pekande med en frestan-
de min på en bit raktvål, som utgjorde hög-
sta vinsten. Denna vinst frestade dock hvar-
ken mig eller de öfriga åskådarne; man träng-
des visserligen kring 8-öreslotteriet, men man
lade ej dit sina penningar. Kanske på kar-
rusellen, tänkte jag och armbågade mig. dit.
Äfven här var trängseln förfärlig : man kom,
man såg, man gick, men man åkte föga;
det är för tidigt på dagen, menade flic-
korna. Hvad slags nöje önskade de då?
Trött af att skuffas och skuffa, gick jag!
upp på stadens hotell och begärde ett
rum samt middag. Det förra erhölls genast,
men den senare stod ej till att få för bara
trängsel, förklarade en jungfru. Missnöjd
ryckte jag upp fönstret och betraktade den-
na folkträngsel, som hindrade hederligt folk
från att äta middag, och jag fann: att En-
gelbolms torg hade en slående likhet med en
myrstack en solig vårdag; så svart det hvim-
lade der nere! Här och der syntes en gul-
hvit sidenduk, lik en myrlarv. öfver den
krälande massan, som planlöst tycktes irra
fram och åter. Men blicken, van vid denna
skenbara oordning, upptäckte snart målet
för allas sträfvanden: marknadsplatsen var
förevändningen, hotellet var den långa om-
vägens korta mening. Skaror af välklädda
bonddöttrar, blandade med högtidsgranna
tjenstflickor, gingo fram och åter, likt dans-
lystna tärnor på en bal, väntande på att bli
inbjudnai detta Bacchi tempel; ochjag trod-
de knappt mina egna ögon, då jag såg: dessa
unga flickor; företrädda af. ynglingar om 15
å 16 års ålder — för att ej tala om de mera
mogna kavaljererna — klättra upp för den
slitna trappan till den finaste restauratio-
nen, medan tjenstpigorna och deras icke
mindre frikostiga bekantingar stannade på
nedra botten; en tredje, en ruskigare klass
fanns inne på gården,.men blotta ångorna
derifrån skyddade dessa gäster från min ny-
fikenhet. . Undrande öfver hvad- dessa flic-
kor och gossar kunde förfriska sig, med på
ett ställe, som tycktes vara inlagdt i sprit
liksom ett sällsynt skadedjur, begaf jag mig
in på den finaste restanura.ionen och be-
gärde en kopp kaffe, den. jag omsider fick,
sedan jag dock först hunnit öfvertyga mig
om, att jag var den ende: bland denna böljan-
de massa, som begärt en dylik hvardagsdryck:
de unga gossarne och de fina bonddöttrarne
drucko punsch, sherry och portvin, den
förstnämda drycken var dock den mest om-
tyckta. Jag satt en stund vid min kaffe-
kopp, betagen af en plågsam öfverraskning:
detta var då landtlig oskuld! Ja, i ett af-
seende tycktes åtminstone denna ungdom
vara temligen oskyldig, om nemligeu oskuld
är lika betydande med okunnighet, ty det
är väl knappt troligt att flickorna, gång på
gång, skulle låtit inbjuda sig att dricka
punsch, om de känt dryckens verkningar;
nu stodo de der helt trygga med glänsande
ögon och mörkröda kinder och klingade
med ynglingar, hvilka, dels i anseende till
sin ålder, dels af annat skäl borde ha varit
klädda i fallhattar och haklappar; det var
en yvämjelig syn!
433å är det alltid här. upplyste en aktad