5 SVR) FC AR RR SU PE EL Vv just som jag upphof min blick för att skåda I Engelholus herrlighet, låg jag sjelf och mina två reskamrater nära nog på gatan. Hvad står på? sporde jag nyfiket. tBara det ena frambjulet, som trillade af, svarade landtmannen Jugnt och klef ner på gatan, åtföljd af vår reskamrat, en dansk boskapshandlare, somm ej var mindre trygg. Jag tyckte att det ej var bara det att halfligga på gatan med tre hjul på vagnen och beredde mig att fortsätta mitt intåg till fots, men skåningen sade: sedd kons, vi ska nock sätta hjulet pau vanen! Dansken instämde, och de båda gubbarne lyfte nu upp vagnen tillika med min person, men hjulet vardt krångligt, det ville ej gå på axeln, fast gubbarne togo i med riktiga Simsonstag och behandlade vagnen som ett dryfttråg och mig som om jag varit en kappe senap eller linfrö som behöft vannas, så ömkligt slängdes jag omkring i den stora tomma vagnen af gubbarne, hvilka tycktes anse detta som höjden af artighet, ty hur jag än bad att få stiga ur, fick jag blott det välvilliga svaret: Besvära sig ej, sedd kons; han är ej tyngre, än att vi rå mäen! Andtligen kom hjulet till hälften på axeln, och härmed voro både gubbarne och jag belåtna, men muttriken hade ! gått förlorad och segelgarn måste ersätta dess plats kring hjulaxeln, och då detta var gjordt, tvättade skåningen sina tjäriga händer i rännstenen, men då dansken fann att detta gjorde föga gagn, sprang han tjenstaktigt efter grus: De maa toe dem peen! uppmanade han. — Men rännstensvannet stinker som as, tyckte skåningen. Jovel, medgaf dansken, men det skyller vak de vemmelige Pletter, tillade han med värme och öfvertygelse, och skåningen trodde och hörsammade gin vän, hvarefter han torkade sig på en halmviska;. och vi fortsatte färden, försigtigt hållande oss åt den sidan gatan hällde, så att hjulet på nytt ej skulle få tillfälle att springa för sig sjelf. Lyckligtvis var detta dagen före marknaden; ett folknöje, som samma gväll inleddes med en mycket originell batalj mellan en skomakare och en temligen oaptitlig karamellgumma Marknadsdagen var staden, som sagdt, proppfull af menniskor, men man behöfde blott kasta en blick på denna sammanträngda folkhop för att se, att det här mindre var fråga om affärer än nöjet: ungdom, idel ungdom, hvart man vände sina blickar! Af artighet följde jag mina två reskamrater bort till kreatursplatsen; här funnos boskap och hästar fullt upp, men de priser, som af köparne erbjödos, voro så låga, att föga såldes utom till danska slagtare, hvilka hålla sig framme vid alla de skånska marknaderna. Äfven den öfriga handeln gick lamt i betraktande af folkmängden; för öfrigt skall man ej vara bortskämd, om man skall kunna fastna för något af det kram, som på dylika marknader framlägges för allmänheten. Men hur mycket än ungdomen trängdes och stimmade kring stånd och bodar, var det dock icke dessa som mest lockade dess håg. Hvad var det då? Jag trängde mig fram till en uppoch nedvänd kramlåda, öfverhöljd af en duk, prydd med siffror och försedd med en tennsked, en hårnålsbundt, ett omaka örhänge, en liten spegel o. d. som lockmat. Det är lyckans stjerna, försedd med urvisare, upplyste en gosse, stjernans lycklige egare. Slå ett slag, herre! tillade han bedjande och pekande med en frestande min på en bit raktvål, som utgjorde högsta vinsten. Denna vinst frestade dock hvarken mig eller de öfriga åskådarne; man trängdes visserligen kring 8-öreslotteriet, men man lade ej dit sina penningar. Kanske på karrusellen, tänkte jag och armbågade mig. dit. Äfven här var trängseln förfärlig : man kom, man såg, man gick, men man åkte föga; det är för tidigt på dagen, menade flickorna. Hvad slags nöje önskade de då? Trött af att skuffas och skuffa, gick jag! upp på stadens hotell och begärde ett rum samt middag. Det förra erhölls genast, men den senare stod ej till att få för bara trängsel, förklarade en jungfru. Missnöjd ryckte jag upp fönstret och betraktade denna folkträngsel, som hindrade hederligt folk från att äta middag, och jag fann: att Engelbolms torg hade en slående likhet med en myrstack en solig vårdag; så svart det hvimlade der nere! Här och der syntes en gulhvit sidenduk, lik en myrlarv. öfver den krälande massan, som planlöst tycktes irra fram och åter. Men blicken, van vid denna skenbara oordning, upptäckte snart målet för allas sträfvanden: marknadsplatsen var förevändningen, hotellet var den långa omvägens korta mening. Skaror af välklädda bonddöttrar, blandade med högtidsgranna tjenstflickor, gingo fram och åter, likt danslystna tärnor på en bal, väntande på att bli inbjudnai detta Bacchi tempel; ochjag trodde knappt mina egna ögon, då jag såg: dessa unga flickor; företrädda af. ynglingar om 15 å 16 års ålder — för att ej tala om de mera mogna kavaljererna — klättra upp för den slitna trappan till den finaste restaurationen, medan tjenstpigorna och deras icke mindre frikostiga bekantingar stannade på nedra botten; en tredje, en ruskigare klass fanns inne på gården,.men blotta ångorna derifrån skyddade dessa gäster från min nyfikenhet. . Undrande öfver hvaddessa flickor och gossar kunde förfriska sig, med på ett ställe, som tycktes vara inlagdt i sprit liksom ett sällsynt skadedjur, begaf jag mig in på den finaste restanura.ionen och begärde en kopp kaffe, den. jag omsider fick, sedan jag dock först hunnit öfvertyga mig om, att jag var den ende: bland denna böljande massa, som begärt en dylik hvardagsdryck: de unga gossarne och de fina bonddöttrarne drucko punsch, sherry och portvin, den förstnämda drycken var dock den mest omtyckta. Jag satt en stund vid min kaffekopp, betagen af en plågsam öfverraskning: detta var då landtlig oskuld! Ja, i ett afseende tycktes åtminstone denna ungdom vara temligen oskyldig, om nemligeu oskuld är lika betydande med okunnighet, ty det är väl knappt troligt att flickorna, gång på gång, skulle låtit inbjuda sig att dricka punsch, om de känt dryckens verkningar; nu stodo de der helt trygga med glänsande ögon och mörkröda kinder och klingade med ynglingar, hvilka, dels i anseende till sin ålder, dels af annat skäl borde ha varit klädda i fallhattar och haklappar; det var en yvämjelig syn! 433å är det alltid här. upplyste en aktad