hålla af, och som vore henne värdig. Denne
herr von Freiendorf — ja, jag vill aldrig
säga något om honom, hon är sjelf tillräck-
ligt klok för att förstå att uppskatta honom
efter förtjenst ... Om bara icke modern för-
söker att öfvertala henne! Sorgeåret är nu
gånget till ända; hon vill naturligtvis åter-
vända till sällskapslifvet, såsom ung vacker
enka utan att jemt ha den fullväxta dottern
vid sin sida.
Manfred teg; hans tankar voro förvirrade,
oaktadt alla sina bemödanden kunde han ej
reda och sammanhålla dem. Hvad den gamle
herrn berättat honom på sitt skarpa sätt,
hade på en gång gladt och nedstämdt ho-
nom. Han var glad för det att ett så klart,
glänsande ljus fallit öfver den älskliga flic-
kans bild — han var nedstämd, för det att
Augusta plötsligt visade sig för honom i en
helt annan dager än den hvari han hittills
sett henne; och han måste medgifva att detta
var den rätta och sanna dagern.
De två dagar som han från morgon till
qväll tillbragt i hennes sällskap, uppvägde
hundra flyktiga sammanträffanden. Hennes
skönhets trollmakt, som så länge hå!lit ho-
nom fjettrad, var bruten.
Hvad hade han då älskat hos henne? När
han riktigt fått besinna sig måste han svara
på denna fråga; den glada barndomen, ung-
domstiden, gin egen första kärlek. När han
tänkt tillbaka på denna sin lefnads vår, hade