En tykarbdilettant i fara.
För någon tid sedan sjönk en med stål
kenor lastad kanalbåt å Hudsonfloden, näre
Tivoli, N. Y., och en dykares tjenst togs i
anspråk. Stadsborna åsågo hans åtgörander
med det djupaste intresse, och häromdagen
uttryckte en af dem, en telegrafdirektör, sin
önskan att taga på sig den nödiga rustnin-
fen och stiga ned för att utforska djupets
omligheter. Hans önskan villfors, och han
beskrifver sjelf på föjande sätt sina under-
vattensäfventyr:
Långsamt sjönk jag ur sigte, och under
de första 20 foten af mitt nedstigande var
vattnet fullt skönjbart, och jag kunde också
tydligen se hjelmens insida, kunde se allt
omkring mig på en fots afstånd. Så smånin-
gom började dock mörkret inställa sig och
tilltog mer och mer, till dess mina ögon slut-
ligen vägrade tjenstgöra. Vattnets tryck var
öfverväldigande, mitt hufvud värkte, och stun-
dom erfor jag en stickande smärta i öronen.
Högligen längtade jag att nå botten, ty det
föreföll mig som om jag sväfvade i en tung
och qväfvande luft. Plötsligen blef min
längtan stillad, jag kände fast mark under
mina fötter och i och med detsamma en
känsla af lättnad. Ingenting bröt den djupa
tystnaden utom pumpens entoniga buller der
ofvan, hvilket jag klart och tydligt förmådde
urskilja. Luften, som regelbundet utström-
made ur hjelmen, susade likt kokande vatten,
Med ens blef allt buller afbrutet af ett skarpt
och skärande Jjud, och jag famlade efter
räddningginan, fruktande att någonting in-
träffat; men jag kunde ej finna henne.
Jag hade fört med mig åtskilligt med
ena ändan ofvan vattenytan fäst tågverk,
hvars andra ända skulle fastgöras vid
flodens botten. Vid mitt nedstigande hade
jag af strömdraget kastats hit och dit, och
en stor del af tågverket, räddningslinan der-
ibland inbegripen, hade intrasslats, så att
jag derigenom blef ur stånd att genast från
de öfriga skilja bemälda lina, som eljest
ögonblickligen skulle ha stått till mitt för-
fogande. Ållt blef nu tystsom i grafven, och
ett nästan oemotståndligt sömnbegär bemäk-
tigade sig min varelse. Jag kom underfund
med att jag inandades skämd luft. Slutligen
lyckades jag reda de hoptrasslade repen och
få tag i räddningslioan, med hvilken jag sig-
nalerade efter mer luft. Omedelbart derefter
hörde jag pumpen arheta med ökad snabbhet,
men, pistonerna voro utnötta, och enär i följd
deraf erforderlig tryckning ej kunde åstad-
kommas, var dess arbete fåfängt. Jag be-
gynte känna mig illa till mode, andades med
svårighet och förnam, att mina krafter allt
mer och mer aftogo. Jag kunde ej göra det
ringeaste till min räddning. Det tycktes mig,
soma om hela min kropp började svälla och
hvarje ögonblick hotade att brieta, och den
obetydliga qvantitet luft, hvarå jag ännu hade
tillgång, var brännande het. Jag trodde jag
skulla dö. De förskräckligaste tankar tväng-
de sig på mig, luftförrådet tog slut, en obe-
skriflig, ytterst smärtsam känsla inställde sig,
och jag förlorade medvetandet. Då jag åter-
kom till besinning, föreföll det mig, som om
en mild dager genombröt mörkret, jag bör-
jade qvickna till och fann mig, då jag efter
en stund öppnade ögonen, vara ofvan vatten-
ytan. Jag kunde se båten, i hvilken mina
vänner befunno sig, men allesamman syntes
nig ha ett fantastiskt utseende och en jättelik
kroppsbyggnad.
Så fort som möjligt halades jag ombord
och hjelmen aftogg. Den friska luften gjor-
le på mig samma intryck som det en sof-
rande person erfar, då han öfverspolas med I
tt ämbar iskallt vatten. Mina krafter åter-
ände dock hastigt, och jag lyckönskade mig
jelt öfver min underbara frä sning.
Dykaren ex professo hade genast, så snart
an observerade pumpens felaktighet, gifvit
ignal till den å flodens botten befintliga te-
ografisten, men bekom intet svar. Hansan.
igte sågs då antaga en likblek färg, en alle
hän bestörtning uppstod, och mått och steg
idtogos för att i största möjliga hast dre
pp dykaredilettanten.
YO REN JON EERO TSE