En tykarbdilettant i fara. För någon tid sedan sjönk en med stål kenor lastad kanalbåt å Hudsonfloden, näre Tivoli, N. Y., och en dykares tjenst togs i anspråk. Stadsborna åsågo hans åtgörander med det djupaste intresse, och häromdagen uttryckte en af dem, en telegrafdirektör, sin önskan att taga på sig den nödiga rustninfen och stiga ned för att utforska djupets omligheter. Hans önskan villfors, och han beskrifver sjelf på föjande sätt sina undervattensäfventyr: Långsamt sjönk jag ur sigte, och under de första 20 foten af mitt nedstigande var vattnet fullt skönjbart, och jag kunde också tydligen se hjelmens insida, kunde se allt omkring mig på en fots afstånd. Så småningom började dock mörkret inställa sig och tilltog mer och mer, till dess mina ögon slutligen vägrade tjenstgöra. Vattnets tryck var öfverväldigande, mitt hufvud värkte, och stundom erfor jag en stickande smärta i öronen. Högligen längtade jag att nå botten, ty det föreföll mig som om jag sväfvade i en tung och qväfvande luft. Plötsligen blef min längtan stillad, jag kände fast mark under mina fötter och i och med detsamma en känsla af lättnad. Ingenting bröt den djupa tystnaden utom pumpens entoniga buller der ofvan, hvilket jag klart och tydligt förmådde urskilja. Luften, som regelbundet utströmmade ur hjelmen, susade likt kokande vatten, Med ens blef allt buller afbrutet af ett skarpt och skärande Jjud, och jag famlade efter räddningginan, fruktande att någonting inträffat; men jag kunde ej finna henne. Jag hade fört med mig åtskilligt med ena ändan ofvan vattenytan fäst tågverk, hvars andra ända skulle fastgöras vid flodens botten. Vid mitt nedstigande hade jag af strömdraget kastats hit och dit, och en stor del af tågverket, räddningslinan deribland inbegripen, hade intrasslats, så att jag derigenom blef ur stånd att genast från de öfriga skilja bemälda lina, som eljest ögonblickligen skulle ha stått till mitt förfogande. Ållt blef nu tystsom i grafven, och ett nästan oemotståndligt sömnbegär bemäktigade sig min varelse. Jag kom underfund med att jag inandades skämd luft. Slutligen lyckades jag reda de hoptrasslade repen och få tag i räddningslioan, med hvilken jag signalerade efter mer luft. Omedelbart derefter hörde jag pumpen arheta med ökad snabbhet, men, pistonerna voro utnötta, och enär i följd deraf erforderlig tryckning ej kunde åstadkommas, var dess arbete fåfängt. Jag begynte känna mig illa till mode, andades med svårighet och förnam, att mina krafter allt mer och mer aftogo. Jag kunde ej göra det ringeaste till min räddning. Det tycktes mig, soma om hela min kropp började svälla och hvarje ögonblick hotade att brieta, och den obetydliga qvantitet luft, hvarå jag ännu hade tillgång, var brännande het. Jag trodde jag skulla dö. De förskräckligaste tankar tvängde sig på mig, luftförrådet tog slut, en obeskriflig, ytterst smärtsam känsla inställde sig, och jag förlorade medvetandet. Då jag återkom till besinning, föreföll det mig, som om en mild dager genombröt mörkret, jag började qvickna till och fann mig, då jag efter en stund öppnade ögonen, vara ofvan vattenytan. Jag kunde se båten, i hvilken mina vänner befunno sig, men allesamman syntes nig ha ett fantastiskt utseende och en jättelik kroppsbyggnad. Så fort som möjligt halades jag ombord och hjelmen aftogg. Den friska luften gjorle på mig samma intryck som det en sofrande person erfar, då han öfverspolas med I tt ämbar iskallt vatten. Mina krafter återände dock hastigt, och jag lyckönskade mig jelt öfver min underbara frä sning. Dykaren ex professo hade genast, så snart an observerade pumpens felaktighet, gifvit ignal till den å flodens botten befintliga teografisten, men bekom intet svar. Hansan. igte sågs då antaga en likblek färg, en alle hän bestörtning uppstod, och mått och steg idtogos för att i största möjliga hast dre pp dykaredilettanten. YO REN JON EERO TSE