SAR och knubbig, håret var brunt och krusigt, och hon saknade icke fräknar i pannan. Flickorna sågo litet modstulna ut; ty de trodde, att Frandsskulle banna dem för det oljud de fört. Han brukade ofta nog träta på dem, men när de då visade sig botfärfärdiga, blef han snart glad och vänlig igen. De främmande flickorna funno också ett visst nöje i att gäckas med honom; men det ville de dock ingsalanda i dag, ty då kunde det möjligen hända att de icke finge vara med på den väntade festen. Om det nu var deras ådagalagda ödmjukhet, som denna gång förmildrade honom, kan man icke så noga veta; men sökert är att hans ansigte snart klarnade, utan att han yttrat något ogillande ord. Sedan helsningarne voro öfverståndna, sade han: — Qvinnorna ha väl tänkt ställa till ett litet kalag i morgon; men det blir ingenting af, eftersom Jakobine icke kommer att vara hemma. Jag förmodar dock, att här ändå snårt blir ett kalas, och då skola ni alla få slita ut hvar sitt par skosulor på Jakobines bröllop. — Jakobines bröllop? Åh, herre Gud! Det har du då aldrig nämnt ett ord om åt oss, Jakobine! Det var då visst icke snällt. Melt Jakobine var ursäktad, ty hon hade icke förr än i denna stand sjelf hört ett ord om saken. Hon blef också till den grad upprörd deraf, att hon, röd som en