Ångfartyget Österbottens brand. Om brandens uppkomna skrifver en korrespondent till Hufvudstadsbladet: En gosse om 15 år — man vet ej af hvad namn eller beställning — rörde sig midskepps mellan bjulhusen, der ett parti kruttorra drefackor jemte åtskilligt annat gods var uppagdt. Under sysslolösheten tyckte sig gos-l sen kunna röka. Han tog fram en papyross, strök eld med en tändsticka och satte sitt beslut i verkställighet. Men tändstickan slocknade ej i samma ögonblick papyrossen tändes. I det han kastade stickan från sig, såg han att lågan der ännu satt qvar, oc denna låga var ögonblickligen derefter förflyttad till en af drefpackorna. Gossen skyndade till och gjorde hvad han kunde för att mota den hotande olyckan; han slog med flata handen på den ännu obetydliga flamman i drefpacken. Men följden blef ej den han tänkte. Af slaget qväfdes icke lågan, utan flammade till i stället, och var ögonblickligen derefter utbredd äfven till en annan närstående lika beskaffad drefpacke. En man, okändt om af besättningen eller passagerarne, 8 dade att med sin tröja betvinga de redan stigande lågorna, men äfven detta försök var fåfängt. Lågan flammade redan högt upp mot kommandobryggan och tillkännagaf sin makt, på samma gång den apr omkring sig intrycket af skräck och aa. Ropet: elden är lös, hördes nu förut och akter-ut. Kaptenen skyndade till och med honom de rådigare af passagerarne. Man begynte med försöken att släcka och stäfja elden. Vatten halades upp och östes öfver de fräsande lågorna. Packor af närstående ods, hvaribland tändstickslådor härifrån, kastades öfver bord. Förgkfves. Drefpackorna voro snart omöjliga att nalkas och glödhett var innan kort hela rummet mellan de begge bjulhusen. Kaptenen beslöt att manövrera fartyget antivgen för att ställa sig i sidovind eller för att vända mot land. Men rorkarlen var redan af elden jagad från sin plats och snart förmärktes att maskinen icke arbetade. Det återstod således för kaptenen intet annat än att fälla ankare för att ej drifva utåt hafvet söderut med svallyågen, och detta skedde. Fartyget lade sig i vinden. Fördäck hotadeg nu icke af eld eller rök, men så mycket mera akterdäck, som med vinden hade elden, röken och dermed faran i hela dess, hemska vidd-öfyer sig Åbo-Posten berättar enligt en vid olycks tillfället räddads uppgifter: —— Våldsamt bröt elden ut ifulllåga och spred sig ögonblickligen öfver däcket. Genast begaf sig en uppasserska ned i aktersalongen och underrättade på ett så lugnande sätt som möjligt de vid middagsbordet sittande passagerarne om att eld var lös ombord på fartyget, hvarför också då ännu ingen verklig skräck fick makt. Först då fartyget ankrade och den starka nordliga vinden insvepte akterdäcket i en ogenomtränglig, starkt upphettad rök, bröt villervallan lös. Röken var så stark, att man knappt såg handen försig. En och annan re erare bland dem, som sökte tillflykt i ifräddningsbåtarna, kastade sig åter upp på däcket, då de sågo, huru de arma menniskorna blindt skockade sig i dessa båtar. Alla på däcket qvarblifne räddedes också, bland derni några ganska svaga och sjukliga personer. Af de omkomna, hvilkas antal, såsom det af de varierande uppgifterna synes, ej ännu kan med säkerhet uppgifvas, förgingos alla i . vågorna, utom maskinisten och eldaren samt enligt en uppgift äfven -kokerskan. Då man omsider inträngde i maskinrummet, fann man de halfförbrända lemningarna af de olyckliga. Kranen till kallvattenledningen hade varit öppen, antydande möjligen de arma offrens sista försök att medelst öfversprutning söka lindring i sitt outhärdliga läge. Sträng undersökning har vid vederbörligt forum i Björneborg hållits med anledning af olyckan. Mot dess kolossala dimensioner står dock rättvisan kraftlös. Den beklagansvärde unge man, som ofrivilligt genom sin oforsigtighet vållade olyckan, skall vara utom sig af förtviflan. Den genom Österbottens brand förorsakade förlusten uppskattas, epligt upp ifter härstädes, till omkring 660,000 mark (1 mark — 70 öre), häri inberäknade såväl fartyget som lasten. Största delen af den senare var