En vpisvd från Tingvalla-mötet på Island. Times Trefskrifvare vid Islands tusenårsfest meddelar en redogörelse för de öfverläggningar, som egde rum på Tingvalla, innan konung Kris tian ditlände. I det jättestora tält, som var uppslaget midt på slätten, sutto de 38 valda ombuden från öns alla härader, omgifna af så många åhörare, som tältet kunde rymma. Å.t alla var rätt medgifven att deltaga i menin gsbytet, men åt de valda ombuden var förbe hållet att fatta beslut. Den första frågan af vigt var den, huruvida det vore lämpligt att mottaga konungen med en Ayckönskningsskrifvelse och, i så fall, i hvilka ordalag man borde vidröra den författning, ,som han gifvit Island. Wågra talare ville, att man skulle inskränka sig till att uttala den vördnad alla islänningar Xänna för konung Kristians personlighet och äen tacksamhet de hysa för att han kommit till deras aflägsna ö; men man borde icke nämna ett ord om författningen, emedan hvarje yttring af tacksamhet för denna gåfva sannolikt skulle i Danmark så utläggas, son om islänningarne voro fullt nöjda med hvud de fått. Deraf skulle åter följden varda, att hvarje önskan om ändring och förättring af någon punkt i författningen komsme på detta håll att nppfattas som en frukt af hugskott eller af uppviglingar, för hvilka allmänna meningen hos isländska folket vore främmande. Andra talare trodde, att man omöjligen kunde underlåta att i hyllningsskrifvelsen uttala sin tacksamhet för författningen; men deta borde då göras i allmänna ordalag, af hvilka 188 vidare slutsatser kunde dragas. Denna met. 08 upptogs af åhörarne med öje. Då uppsteg mötets tecken till missö vec ordförande, en bonde från norra Island, den allmänt aktade Jon Sigurdsson fr ån Gautland (ej att förblanda med den isländska oppositionens främste ledare, yetenskapsmannen och skriftställaren Jon Sigurdsson), och höll ett tal, hvarur nämde brefskrifvare upptecknat följande: . fiHvad än I gören, vänner och landsmän, smickren icke konungen, talen icke falska ord inför honom! Detta isländska folk har redan gjort så mycket för att vinna sin rätt till fullt åtnjutande af friheten, att illa skulle det höfvas oss, om vi stode så feghjertade inför vår farste, att vi icke vore hederlige nog att säga honom sanningen. Och sanningen är, att vi uppriktigt älska honom, men också, att vi föresatt oss att göra författningen, som nu omotsägligen är mycet ofullkomlig, sådan, att gåfvan, som h. m:t gifvit oss, kan varda värdig att kallas en välgerning. H. m:t skall af oas icke röna annat än vi önska röna af honom — HLärlek från våra hjertan och sanning från våra läppar; sådant. dot är min mening, bör isländska folket alltid visa sig inför verlden. Sådane voro våra förfäder, och deras sed i detta st; cke är ej föråldrad och må icke bortläggas. Jag misestager mig mycket på konungen, om han hellre vill höra fagra ordalag än rättframma ord, som tolka för honom hans 2trogne undersåtars uppriktiga öfvartygelse. Detta tal vann allmänt bifall, och en nåomannanämd utsågs för att uppsätta förslag till skrifvelsen. I nämden insattes bland andra den ofvannämde talaren samt assessorn Sveinsson och doktor Grimur Thomson, Förslaget gillades på allmänt möte med alla rör ster mot en. Det uttalade den åsigt, att författningen, som konungen gifvit, är ett frö, hvaraf framdeles-kan uppspira en god planta. En af mötets medlemmar, domstolsprokuratorn John Gudmundsson, ville att uttrycken rörande författningen skulle skärpas, men mötet fann, att förslagets lydelse förenade hofsamhet med tydlighet, och tillbakavisade Gudmundssons ändringsförslag.