En vpisvd från Tingvalla-mötet på
Island.
Times Trefskrifvare vid Islands tusenårs-
fest meddelar en redogörelse för de öfver-
läggningar, som egde rum på Tingvalla, innan
konung Kris tian ditlände. I det jättestora
tält, som var uppslaget midt på slätten, sutto
de 38 valda ombuden från öns alla härader,
omgifna af så många åhörare, som tältet kun-
de rymma. Å.t alla var rätt medgifven att
deltaga i menin gsbytet, men åt de valda om-
buden var förbe hållet att fatta beslut. Den
första frågan af vigt var den, huruvida det
vore lämpligt att mottaga konungen med en
Ayckönskningsskrifvelse och, i så fall, i hvilka
ordalag man borde vidröra den författning,
,som han gifvit Island.
Wågra talare ville, att man skulle inskränka
sig till att uttala den vördnad alla islännin-
gar Xänna för konung Kristians personlighet
och äen tacksamhet de hysa för att han kom-
mit till deras aflägsna ö; men man borde
icke nämna ett ord om författningen, eme-
dan hvarje yttring af tacksamhet för denna
gåfva sannolikt skulle i Danmark så utläg-
gas, son om islänningarne voro fullt nöjda
med hvud de fått. Deraf skulle åter följden
varda, att hvarje önskan om ändring och för-
ättring af någon punkt i författningen kom-
sme på detta håll att nppfattas som en frukt
af hugskott eller af uppviglingar, för hvilka
allmänna meningen hos isländska folket vore
främmande.
Andra talare trodde, att man omöjligen
kunde underlåta att i hyllningsskrifvelsen
uttala sin tacksamhet för författningen; men
deta borde då göras i allmänna ordalag, af
hvilka 188 vidare slutsatser kunde dragas.
Denna met. 08 upptogs af åhörarne med
öje. Då uppsteg mötets
tecken till missö
vec ordförande, en bonde från norra Island,
den allmänt aktade Jon Sigurdsson fr ån Gaut-
land (ej att förblanda med den isländska
oppositionens främste ledare, yetenskaps-
mannen och skriftställaren Jon Sigurdsson),
och höll ett tal, hvarur nämde brefskrifvare
upptecknat följande: .
fiHvad än I gören, vänner och landsmän, smick-
ren icke konungen, talen icke falska ord inför
honom! Detta isländska folk har redan gjort
så mycket för att vinna sin rätt till fullt åtnju-
tande af friheten, att illa skulle det höfvas oss,
om vi stode så feghjertade inför vår farste, att
vi icke vore hederlige nog att säga honom san-
ningen. Och sanningen är, att vi uppriktigt äl-
ska honom, men också, att vi föresatt oss att
göra författningen, som nu omotsägligen är myc-
et ofullkomlig, sådan, att gåfvan, som h. m:t
gifvit oss, kan varda värdig att kallas en väl-
gerning. H. m:t skall af oas icke röna annat än
vi önska röna af honom — HLärlek från våra
hjertan och sanning från våra läppar; sådant.
dot är min mening, bör isländska folket alltid
visa sig inför verlden. Sådane voro våra förfä-
der, och deras sed i detta st; cke är ej föråldrad
och må icke bortläggas. Jag misestager mig
mycket på konungen, om han hellre vill höra
fagra ordalag än rättframma ord, som tolka för
honom hans 2trogne undersåtars uppriktiga öf-
vartygelse.
Detta tal vann allmänt bifall, och en nåo-
mannanämd utsågs för att uppsätta förslag
till skrifvelsen. I nämden insattes bland an-
dra den ofvannämde talaren samt assessorn
Sveinsson och doktor Grimur Thomson, För-
slaget gillades på allmänt möte med alla rör
ster mot en. Det uttalade den åsigt, att för-
fattningen, som konungen gifvit, är ett frö,
hvaraf framdeles-kan uppspira en god planta.
En af mötets medlemmar, domstolsprokura-
torn John Gudmundsson, ville att uttrycken
rörande författningen skulle skärpas, men
mötet fann, att förslagets lydelse förenade
hofsamhet med tydlighet, och tillbakavisade
Gudmundssons ändringsförslag.