— Men ack! utbrast hon, hvartill. gagnar
det oss väl att du fått veta sanningen? Du
har för min skull måst utstå grymma mar-
ter; för min: skull måste du ock dö.
Han smålog såsom man ler i gömnen un-
der en angenäm dröm:
— Om jag också skall dö vid dagens
gryning, kan jag tacka Gud att jag fått
lefva nu.
— Du har lefvat blott för att bli förban-
nad genom mig!
— Jag har lefvat för att bli älskad af dig;
— det är nog.
— Men älskad med en olycksbringande
kärlek. Kan du väl förlåta mig?
— Förlåta?. Hvad återstår nu att förlåta?
Du är ju min?
— Ja, din — till din olycka, ditt förderf,
din ruin. Dessa äro de välsignelser din före-
ning med mig medför.
— Tänk icke på slika bagateller! Tryck
dina läppar mot mina, och allt sönat i verl-
den är glömdt.
En bitter ängslan hade intagit henno; hon
jänkte på hans outsägliga ömhet för henne
och derpå att intet annat än ondt kunde
komma öfver honom genom henne.
— Glömdt! upprepade hon, Ack! det
innes vissa saker, som icke kunna glömmas,
in vän, du är så djupt förorättad af mig,
tt ingen annan kärlek än din skulle kunnat
IDALIA, 468