-O VU barare, sedan du tillstått att du behöfver mitt öfverseende. En djup suck framträngde ur hennes bröst. Hon blickadö upp till honom, sammanknäppande sina händer och utropan .e: — Ah! du är rättvig och barmhertig som en gud! Men slösa icke på mig någon barmhertighet — jag begär icke ena rättvisal Jag begär blott, att du måtte lemna mig, undfly mig och aldrig mora skåda mitt anlete! — Hvarför? — Derför att — din mördare är min landsman, . — Din landsman? utbrast han med misstrogen min. Du yttrade ju till mig, att denne grek var din värste fiondo? Hon teg igen; hon hade ju beslutit att undergräfva hans fasta tro tills den omsider skulle ramla. Han Jade sina båda händer på hennes axlar, kramande hårdt det böljande hårcts rika massor. : — Först din fiondo, och sedan din kamrat — hatad och boskyddad — föraktad af dig och försvarad af dig! Jag frågar dig ännu en gång: i hvilket förhållande står du till denne man? Åter intet svar. Det rödaktiga skenet från elden föll på hennes kinder; men det var blekt i jemförelse med den rodnad af blygsel, som redan gjutit sig öfver dessa,