dem så, som Hon respekterade denne flärd-
frie, redlige, hjertegode man.
—Ach, förlåt mig! sade hon. Jag skulle
ingenting Högre önska än att mitt yttrande
vore osant! Jag skuile ingenting högre önska
äv att ditt ödes farkost hbvilade i en Iugn
och fredlig hamn, dit inga stormar kunde
nå. Du bar tyvärr funnit en ankarplats,
sorn är allt ännat än säker. Hvarför vilja
männen; alltid älska den eller det, som det
är farligt att älska?
Han såg på henne med en allvarlig frå-
gande min.
— Farligt? Hvad är det du fruktar
för mig?
— Allt.
— Allt! Jaså, du sätter ett bra ringa för-
troende till min förmåga att uthärda, att
motstå, att lida och strida. Hvad är det du
fruktar mest? T
— Mig sjelf.
Deras blickar möttes. Hans ansigte
bleknade,
— Du menar att — du kanske skall öf-
vergifva mig?
— Nej, det menar jag icke.
Hon talade långsamt, likasom om hvarje
ord kostade benne en bitter smärta, en mö-
dosam ansträngning.
Hon fortfor: : j
— Jag har aldrig svikit ett förtroende; och
det du skänkt mig är det högsta, det mest