mar på ett kors. Då judarne kunde göra
så med The Lord, fruktade mr William,
att om han kom till Sverige, de skulle göra
på samma sätt med honom. Jag försökte
förklara denna händelse för honom och lyc-
kades befria honom från farhågan för våra
dagars judar.
Då vi den 12 augusti lemnade Bahanefoun-
tain, förenade sig med oss några andra jä-
are, en Namaqua-höfding, vid namn Petrus
vartboy, med ett stort följe uf Namaquas
och Buschmän, samt en gammal neger, Old
Hans, en äfventyrare, som en tid variti tjenst
hos mr Andersson. Han lär ha deltagitien
mängd uppror och krig mot engelsmännen,
af dem blifvit tillfångatagen och dömd till
döden, men benådats, som det säges, för sin
stora tapperhets skull. Hans sysselsätter sig
nu endast med elefantjagt, sedan han upp-
hört att skjuta engelsmän.
Från den nyssnämda platsen ämnade vi
följa den s. k. nya vägen till Ovambolandet;
men Petrus Svartboy inbillade anföraren för
vår karavan, mr B., att om han följde An-
derssons gamla väg,skulle han af Buschmän-
nen kunna tillbyta sig en stor mängd struts-
fjäder. Vår resa blef derigenom mycket läng-
re, men för mig af mycket intresse, emedan
jag derigenom fick tillfälle att lära känna
en större del af landet, se de vilda Busch-
männen i deras hem och lära känna de-
ras seder.
Vid Bahane fountain berättade mr Brooks
mig, att en dag hade en Busehman kommit
till honom sägande, att han sett en man med
fyra ögon och frågat, huru det var möjligt,
att en menniska kunde hafva så många ögon.
Det var mig och mina glasögon han sett. ;
Buschmännen kallade mig sedan mannen
med fyra ögon. Damaras kalla mig Oka-
zepombandye, schakaldödaren, för den
mängd af dessa djur jag fällt. Konung Tyi-
kongo här i Ondonga gaf mig namnet Oka-
zepeendye, eller skorpiondödaren, då han be-
såg min samling och fann att jag tagit en
massa skorpioner. Tyikongo ger hvarje främ-
ling ett namn, och Ovambofolketanser ingen
hafva ett sådant, förr än man fått det af de-
ras kung.
Den 13 augusti träffade vi trenie vilda
Buschmän, hvilka visade oss vägen till brunn,
en djup grop isanden, som hade ungefär en tum
djupt vatten i en omkrets så stor som en
tekopp. Dessa Buschmän hade förra året
försökt att mörda mr Brooks och sköto ho-
nom en pil genom armen. Till straff derför
sköt han några dagar derefter irenne
af dem. Dagen förut hade mr B. med jä-
garnd gått vester ut för att till bäst söka
efter spår: jag var ensam vid vagnen med några
hottentotter, men redde mig bra med Busch-
männen. Jag gaf dem litet tobak och bröd,
tog deras förgiftade pilar ur kogret, såg på
dessa, skrattade åt dem och gaf dem till-
baka. Buschmännen voro helt flat. öfver ett
sådant beteende. Nu framtog jag någraspa-
dar och började sjelf gräfra gropen djupare,
och snart strömmade vatten i ymnighet.
Buschmännen blefvo förtjusta att se så myc-
ket vatten, och nu ville äfven de arbeta.j
Jag lärde dem att föra spaden, de förstå
sjelfva endast att gräfva med händerna —
men de äro ytterst klena. Ehuru de äro väl
födda, tyckas deras krafter motsvara ett åtta
års barn i Europa. Endast genom sina pi-.
lar äro de fruktansvärda. (Forts.)