vår skilsmessa; jag vill göra dig till min
hustru, trots hela verlden, och äfven trots
din egen vilja, eftersom du en gång låtit
mig veta att jag eger ditt hjerta. Och —
trör du ej, att hos mig finnes ömhet Hög
för att jag skulle kunna förlåta mycket, ifall
du behöfver förlåtelse? Tror du ej, att jag
är rättvis nog för att högre värdera din
ädla sabnirngskärlek, som icke vill tillåta att
jag ser dig i en dager, som ditt samvete
finner alltför fördelaktig, än jag någonsin
skulle kunna värdera denna bleka, torftiga
dygd, som ieke har någon fläck, emedan den
icke har någon glans, och som aldrig råkat
in på några afvägar, emedan den städse
kallt och envist följt det egna intressets
tydligt utstäkade väg? -Idalia — jag har
ingenting att bjuda dig utom mitt hjertas
kärlek och min arm till ditt försvar; men
eftersom duicke föraktar dessa gåfvor, som
jag vill förläna dig, så tag min framtid, tag
den huoöh för alltid! Jag tror på dig så-
som ännu: igen man trott på en qvinna.
Orden kommo från -häns gjäls innersta;
och: debröto omsider hennes motståndskraft.
En ljaf varm rörelse bemäktigade sig helå
hennes varelse; hon hviskade hänförd och
med tårar i kina ögon:
— Ack! min -älskade, min älskade, ske
din vilja! Jag skall aldrg öfrergifva dig;
jag skall -äldrig svika dig! Visserligen är
mitt förflutna, mitt närvarande lif.:. Men