vår skilsmessa; jag vill göra dig till min hustru, trots hela verlden, och äfven trots din egen vilja, eftersom du en gång låtit mig veta att jag eger ditt hjerta. Och — trör du ej, att hos mig finnes ömhet Hög för att jag skulle kunna förlåta mycket, ifall du behöfver förlåtelse? Tror du ej, att jag är rättvis nog för att högre värdera din ädla sabnirngskärlek, som icke vill tillåta att jag ser dig i en dager, som ditt samvete finner alltför fördelaktig, än jag någonsin skulle kunna värdera denna bleka, torftiga dygd, som ieke har någon fläck, emedan den icke har någon glans, och som aldrig råkat in på några afvägar, emedan den städse kallt och envist följt det egna intressets tydligt utstäkade väg? -Idalia — jag har ingenting att bjuda dig utom mitt hjertas kärlek och min arm till ditt försvar; men eftersom duicke föraktar dessa gåfvor, som jag vill förläna dig, så tag min framtid, tag den huoöh för alltid! Jag tror på dig såsom ännu: igen man trott på en qvinna. Orden kommo från -häns gjäls innersta; och: debröto omsider hennes motståndskraft. En ljaf varm rörelse bemäktigade sig helå hennes varelse; hon hviskade hänförd och med tårar i kina ögon: — Ack! min -älskade, min älskade, ske din vilja! Jag skall aldrg öfrergifva dig; jag skall -äldrig svika dig! Visserligen är mitt förflutna, mitt närvarande lif.:. Men