befanns, att han var en Namaqua-prins, hvil-
ken troligen reste för att spionera på Da-
maras. Vid denna plats ämnade dessa köpa
gevär och krut af oss, men den unga prinsen
kom i gräl med dem, till följd hvaraf Damara-
höfdingen och hans folk gingo bort och läto
ej mera se sig. Vi gåfvo nu den unge prin-
sen tobak, kött och ris för några dagar, be-
fallde honom att återvända samma väg
han kommit och sade honom att om vi
vidare funne honom i vår väg, kunde han
vara beredd på att utan förbarmande blifva
skjuten. Han skummade af raseri, men vå-
gade ingenting göra, och vi hafva sedermera
ej sett honom. Dylika kraftyttringar äro här
ofta nödvändiga och endast fruktan håller en
sådan herre i tygeln. Vågade han, skulle han
gerna mörda hvarje hvit man.
Vid en vattenplats, kallad Ballamfountain,
hvarest var särdeles godt om vildbråd och
der jag sköt mycket fåglar, träffade vi en
jägare, mr Brooks, med hans hustru och sex
barn. Han är född i kolonien och hans fru
ji Holland. Mr Brooks och hans son, mr
William, jaga ensamma, endast med tillhjelp
af några Buschmän. Såsom en bild aflifvet
här vill jag meddela något af denne mans
historia.
Mr Brooks var en rik man och bogatt i
Lilla Namaqua-landet. Han hade hästar, oxar
och småsboskap i mängd och utsände han-
delsagenter kring hela landet. Så upptäcktes
diamantminorna, och han, som många andra,
greps af febern och beslöt, att med kreatur
och familj draga upp till minorna för att
genom försäljning af boskapen i hast blifva
omätligt rik. Han bodde vid Springbock
fountain, hvarom jag förut skrifvit, då jag vi-
stades der. För att komma till diamant-
minorna måste således mr Brooks passera
Oranjefloden. Detta var år 1870. Han kom
lyckligt öfver floden, men på dess norra
strand blef han anfallen af ett vildt folk,
kalladt Koranerna), som bodde på öar i
floden. De dödade två af hans tjenare, och
då han fruktade att samma öde kunde hota
hans familj, befallde han sina tjenare att icke
försvara sig och sade till Koranernas höfding,
att han gerna fick taga allt, blott Han lem-
nade honom qvar en vagn och ett spann
oxar, så att han kunde föra sin- hustru och
sina -barn derifrån. Då höfdiogen ingick på
detta förslag, drog den förr rike mannen
bort med en dålig vagn och åtta oxar samt
några gevär och ett par skålpund krut, som
hans tjenare lyckats smyga undan. Nu
begaf han sig in i vildmarken och gömde der
sin skatt, hustru, barn och vagn, samt vände
med sina tjenare tillbaka mot Koranerna för
att söka återfå något af sin egendom eller
utkräfva -hämd. Hen fann många af denna
stam, men kunde ej förmå dem att säga,
hvarest de gömt det från honom röfvade.
Med egen hand sköt han fem män, bland
dem -höfdingens broder. På honom-krossade
han först båda benen med en kula, utan att
dock förmå honom att bekänna något; sedan
sköt han honom ett hagelskott midt i ansig-
tet, lika förgäfves, sist dödade han honom
med en :kula:?)
Mr Brooks var en god skytt, han hade
ofta jagat för nöjes skull, nu beslöt han att
göra jagten till sitt yrke och åter arbeta sig
upp. Nya olyckor kommo dock: Mr Brooks
drog upp till Damaralandet och blef der an-
fallen af en gångbar ögonsjukdom, så att han
ett helt år var nästan blind. Under denna
tid föll han en mörk natt ned i ett hål vå
marken och bröt sin fot, så att han ej kunde
gå. Han, hustru öch barn egde nu ej mera
än kläderna de-hade på sig; dock stannade
hans tjenare gqvar: hos-honom. Dessatjenare
voro.at. de säilla beryktade berg-Damaras.
De födde nu sin husbonde och hans familj
på så sätt, ätt de gingo ut med hundarne-och
läto dem bita harar och schakaler samt ploc-
kade inchis, en art vild lök, hvaraf berg-Dama-
ras och Buschmännen till största delen lefva.
Det lilla förrådet af krut måste sparas, och
mot årets slut blef mr. Brooks så återställd,
att han lyckades skjuta tre strutsar.
Nu började utsigterva ljusna, ochi denna
stund är mr Brooks en oberoende man: och
en-af de skickligaste -elefant--och strutsjä-
garne i landet, Hans äldste son är nu fem-
ton år - och fadrens: -trogne -hjelpare. Mr
William är en särdeles sälsklig, halfvild gosse,
som den ena -stunden, då hans verkliga na-
tur får råda, är mild och blyg. som en Nag
flicka, den andra stunden med kallt blo
skjuter ett lejon eller en menniska — fullt
öfvertygad, att-båda- delarna är lika rätt.
Jag frågade en dag. mr William, om han
ville: följa mig till Sverige: Det ville han
nog, sade, han, men han fruktade, att sven-
skarne skulle döda honom, om han kom till
deras Jand. Jag förklarade, alt svenskarne
ej voro lika Buschmännen, de döda ej främ-
lingar, som komma till dem. Mr William
såg tankfull ut en stund och frågade slutli-
en, om. det fanns judar i Sverige. Då jag
ejakade aetta, sade han, att han läst i en
bibel, huru judarne .dödat The Lord (Her-
ren) och spikat :honom med utsträckta ar-
1) Efter koranen, en vild ochskygg fågel, som lef-
ver ensam i dessa öknar. N