för karavanen, mr B., en finsk missionär från
Ovambo, mr Reijoner, och jag, samt trenne
tjenare, hvaribland en äldre neger, en skick-
lig kusk, som förut varit med Andersson. Vi
medförde 16 oxar, 3 hästar och 3 hundar,
men inga getter eller får, emedan vi hop-
pades att under vägen kunna af Damarafol-
ket byta oss till sådana. Vår beräkning slog
dock felt, emedan folket för vattenbrist lem-
nat denna del af landet. Svårigheten ökades
deraf, att vår väg gick på en flodbotten,
hvilken bestod af mycket lös sand, så att vagns-
hjulen sjönko djupt ned. De uttröttade
oxarne förmådde snart ej taga ett steg längre,
de syntes färdiga attstupa, och vi voro tvung-
na att släppå dem lösa. De återvände icke
förr än följande dag. Med vattenkantinen
på ryggen och bössan i hand, måste jag upp-
söka en två — engelska — mil bort belägen
vattenplats. Vattnet fanns här i två djupa
brunnar i sjelfva flodbotten. Man hade intet
att upphemta det med, utan en trädstam var
nedsatt mot brunnens botten och räckte up
till kanten af densamma. På de utskjutande
grenarne klättrar man ned i brunnen och
fyller sitt vattenkärl.
Under denna resa ledo vi icke allenast af
törst, utan äfven af köld, emedan nätterna
ofta voro så kalla, att marken var hvit af
frost.. En stormig natt voro vi utsatta för
en kyla, som genomträngde täcken och filtar.
Vi hade lagt oss att sofva med tvenne rockar
på, emedan elden, kring hvilken vi lågo i cirkel
med fötterna vända mot densamma, denna
natt gaf föga värme. Ingen ved fanns nem-
ligen att tillgå, utan vi måste både laga vår
mat och hela natten underhålla vaktelden
med 4orr kreatursspillning, hvilket bränsle
sprider föga värme. Här i Afrika måste det
dock ganska ofta användas och äri Kaplandet
på många ställen det enda som finnes.
Den 26 juli framkommo vi lyckligen till
Omarum, hvarest vi, med den stora gästfrihet
man alltid röner i detta land, mottogos af
en bland de här bosatta svenskarne, hand-
landen mr Es.
Under denna resa ökades mina samlingar
med en mängd fåglar.
Konungariket Ondonga i Ovambolandet
Den 10 oktober 1873.
Efter trenne dagars vistelse i Omarum begåfvo
vi oss den 29 juli på väg till Ondonga i
Ovambolandet, dit vi lyckligen anlände den
1 oktober.
Vårt sällskap blef vid affärden från :Oma-
rum betydligt förstärkt genom två unga Na-
maquas hvilka följde med för att jaga, samt
fyra Damaras med deras qvinnor och barn,
hvilka ledsagade oss utan någon annan syn:
lig orsak, än den att hjelpa oss med upp-
ätandet af de djur vi sköto. Jag frågade en
af dessa Damaras, hvarför han följde oss.
Derpå svarade han, att han var uppassare
åt: oxarne: Huruvida dessa:engagerat honom
eller ej kudde svårligen ledas i bevis, och
derför fick -han utan vidare invändning blifva
qvar. . Dessa .Damaras. gjorde oss ganska
mycken förtret, Jag måste många gånger
handgripligen tillrättavisa dem och äfven hota
dem med att skjuta benen af dem — na-
turligtvis endast ett tomt hot.
Under de första dagarne hade vi godt om
vildbråd. Jag sköt en mängd fåglar, bland
annat en sällsynt art papegoja.
Den 2 augusti kommo vi till den sista af
Damaras bebodda platsen, Odomgombo, der
vi-lågo qvar till den 4, då vrlemnade:Damara-
landet och inkommo i den vidsträckta öken,
Buschmanland, som i Borr skiljer detta land
från Ovambo. Denna öken är endast bebodd
af Buschmän och de ännu mera vilda berg-
-Damaras. Af dessa senare har jag ej sett
mera än deras spår i sanden. och är ganska
belåten med att ej hafva gjort deras värmare
bekantskap ; ty det säges, att den sällan slu-
tar utan strid. Detta folk håller sig emeller-
tid nu på afstånd, emedan alla både hvita
och svarta skjuta dem, hvar de finna dem.
; Samma fendtliga stämning gör sig äfven
gällånde -mot en del vilda Buschmän i denna
öken, särdeles efter det af mig förut omtalade
mordet på Perera, men med dessa har jag
fått göra närmare bekantskap och fun-
nit, att de äro en god. del bättre än sitt
rykte.
Dessa Buschmän äro at en helt anranstam
än de, som boi Namaqualandet. De äro
- merå storväxta, af ljusare färg, hafva ett helt
annat språk och äro ett ganska vackert folk.
Den allmänna förföljelsen gör dem dock skygga
och vilda. Jåäg skulle gerna gifva eder en
fullständig beskrifning af detta intressanta folk,
men tiden medgifver ej nu:en sådan, derför
måste jag gömma den till frantiden, då jag
hoppas att få ordna mina många minnen och
anteckningar :
Höfdiagen vid Odomgoribo var en ståtlig
gubbe, som ovilkorligen påminte nig om be-
skrifningen af det gamla Roms patricier. Vi
skildes dock på ett ganska ledsamt sätt från
honom; men jag hoppas, att visåter skola
blifva goda vänner, då vi på återvägen komma
till hans plats. Orsaken till missämjan var
en af. de unga -Namaquas, som följde oss.
Denne var en för alla okänd man. Jag blet
efter några dagar förvånad öfver den unga
karlens språkkunskap: han talade namaqua,
damara, holländska och -engelska. Jag tog
hanom i anledning deraf I förhör ach dat