triserat hans nerver, bringande -honom en
en kraft, omöjlig att motstå.
— Min älsksde, min älskade, förlåt mig!
utbrast han. I den himmel, dit du lyftat
mig, glömmer jag din fara.
— Var icke glömskan ljuf? frågade. hon
med ett sorgset leende; - Skulle man under
en kapplöpning, af hvars. utgång. lif och. fri-
het bero, få hvila sig föratt tala om;sådana
saker, g2om vi. här .afhandlat. . Enligt min
tanke ligger den. största visheten uti att
trotsa. ödet, så länge man kan.
— Ödet? Det finnes intet ;annat öde än
det, som en stark hand skapar eller en svag
band förstör. i
— Men — är icke jag ditt öde?
Hon yttrade detta i ,skämtsam ton: det
var en tanke, en mycket sann tanke, som
tillfälligtvis uppstod hos henne, och som
hon utan värmare betänkande. uttalade.
Hon var så van att leka med sina slafvarg
känslor.
— Du vet det, svarade ban henne. Hvar-
för gäckas du med den, hvitkens lif d.har
i ditt våld?
Förebråelsen trängde direkt till hennes
hjerta; men det var icke sjelfva orden utan
den: värdiga och på samma gång obeskrifligt
ugna. och vältaliga ton, hvari de utsades,
som rörde ; henne, . Hon hade aldrig förr
blifvit tillrättavisad af sina älskare; men
också hade-hon aldrig respekterat någon af