saväckande och ruskiga minnen. Såväl det rum, der de inqvisitoriskt pinliga förhören försiggingo, som det, der tribunalet sedan dömde de ofta på anonym anklagelse misstänkta förbrytärne emot kyrka eller stat, stå qvar i sitt gamla skick. Följande den slingrande gång, som ifrån domstolsrummet leder till Ponte dei sospiri (Suckarnes bro) passerades denna, och vi voro inne i de förfärligaste fängelsehålor en grå och barbarisk forntid väl gerna kunde tänka sig. Suckarnes bro här fått sitt namn derigenom, att hvarje af inqvisitionen anklagad förbrytare, som måste passera från domarsalen i palatset öfver denna bro till fängelset, vände aldrig med lifvet tillbaka; Afven härvidlag behandlades vi mildare, Vi kommö lika Helskinnade åter soni fram. De s. k. blykamrarne, hvilka förut haft plats på taket, och der offren formligen stektes, äro numera bortrifna. Fråmför Marcuskyrkan, som ligger sida vid sida med Dogepalatset, står den fyrkantiga Campanilen; eller klocktornet, 350 fot hög, alldeles fristående; äfven detta torn är helt och hållet af marmor af olika slag och skilda kulörer. -Från dess tinnär har man den bästa utsigten öfver Venedig och dess omgifningär, både när och fjerran. TI närheten deraf äro tre ofantliga flåggstänger af cedertrå placerade. De hafva stått der fedan i närmare 400 år och buro en gång Cyperns, Candias och Moreas bantr, hvilka stater, då, jömte många andra, voro underlagda Venedigs herravälde. Öfver hufvudingåtgen till Marcuskyrkan står ett fyrspann hästar af förgylld brons. Länge gällande som ett grekiskt mästerverk, hafva senare tider. bevisat det vara ett romerskt från Neros tid. Många färder hafva dessa fålar gjort; först smyckade de Nefos, Bedermera Trajani triumfbågar i Rom; derefter fördes deaf Konstantin till Konstans tinopel; derifrån af dogen Dandolo för 670 år gedan till NES sedermera af Napoleon den förste till Paris; Och sist genom kejsar Frans af Österrike år 1815 åter fill! Venedig igen. Beresta äro de således, men i den nuvarande Wilbelm Eröfrarens hufvudstad:ehafva.de ännu icke. sett. sig om 5-gömåt äv icke glömdt, säger ordspråket. — Att beskrifva allt det öfriga vi i Venedig hörde och sågo, skulle vara att styfmöderligt behandla de andra italienska städerna, synnerligast som brefvet måhända ändå genom sin längd tröttar både Dagens Nyheter och dess läsare. Jag vill blott hafva nämt, att.det var lika svårt-att få vännen H. från Venedig som från Königstein; och han hade väl gått, eller rättare rott der äniu, om tid öck kassa det medgifvit: För att få öttlifligt minne med sig hem från den åldriga staden, köpte han en lefvande sköldpadda! för I frank, men hytte strax derpå bort denna mot tvenne andra. för skälig mellangift. Öfvertalad att afstå från försöket att nå sin: långa tur bringa dem lefvande till Stockholm, lemnade han-dem qvar i ett vattenfat och med grönkål tiil foder. Att han i -afskedets -stund kände mera sakbad än..de små kräken, är ingenting att nndra på. Han tänkte sig en präktig sköldpaddsoppa, -kokad i eget kök om ett eller annat år, detta kunde icke våra angenämt för grytans blifvande föremål. Den sista qvällen i:-Venedig tillbragtes, sedan solen gått nöd; med att skrifva hem. Dagen derpå skille trion brytas, H. företaga sin Parisfärd öfver Milano och Turin, och vi båda andra titta djupare in i Italien, Så nära afskedets tinme spred sig ett visst vemod öfver laget. Vän nen H. må säga om mig;hur han. vill, men jag behöfvercknappt säga om honom att han var: en angenäm, glad, snäll och hygglig reskamrat. Jag tror att hau i;sitt bref till sia lilla fru utgöt sin saknad att redan så länge ha varit skild från henne; samt. obehaget :att nu. behöfva: skiljas både från Venedig och-sitt sällskap: Jag fick tillåtelse att i hans bref till hemmet skrifsa ett postskriptum, lvari jag synnerligt, och med full anledning, berömde honom i de hänseenden, som härvarande fruar tycka mest om: Jag mins dock blott slutstrofen, hvilken, liksom det he!a, af enskild natur, icke borde pu: bliceras. Men som H. är en offentlighetens man skall han nog ursäkta om jag återigen Nu vi skiljas i Nenedig — i Staden på en -stör lågan — — Att han hittills värit sedig Det kan jag försäkra frun. i Morgonen derpå fortsatte vi färden i säll! skap till Padua, der: p 1 Tårar väl ingen just brast i, För olika -banor och tål; Men uti det skummande: Asti I förada an afsladata Al åä1