Lite här och lite der. :
Maj 1874,
(Forts.)
Efter att hafva tillbragt något mer än tre
timmar i grottan, kommo vi ut i Guds fria
natur, hvilken, då kl. redan var öfver åtta
på qvällen, var lika mörk som grottan. Vi
togo således nattlogis i byn och fortsatte
kl. 5, morgonen derpå, vår väg till Vene-
dig. Efter några timmars färd, och sedan
vi passerat Nabrebina, der den andra vägen
går till Triest, antog landskapet en leende
och fullkomligt italiensk karakter. Landet
är temligen slätt och fälten ytterst bördiga.
Gärdesgårdar, till skilnad emellan de olika
egorna, synas icke till, hvarken af sten eller
sönderhuggen ungskog. Deremot finnes en
rad af medelstora lefvande fruktträd emellan
hvarje åkerteg, och dessa träd i sin tur säm-
manbundna af vackra slingerväxter. Man
kan fara tjogtals mil genom hela öfre Tta-
lien, utan att finna en enda åkerlapp i sak-
nad af denna prydnad och detta-hägn. Der-
för är också hela färden som genom en le-
ende trädgård.
På högra sidan om oss sågo vi Tyrolska
alpkedjan med sina snöhvita berg ifjerran,
och på den venstra, bortom de gröna åker
fälten, det blåa Medelhafvet.
Jernvägsbron, som leder från fastlandet
till Venedig, är så lång, att snälltåg behöf-
ver 8. å 10 minuter, och blandade 12 å 14,
för att passera densamma, Detta är den
enda fasta förbindelse staden har med den
öfriga verlden. Bron är mer än tiotusen
fot lång och hvilar på 222 pelare, eller
hvalf, trettio fot öfver- vattenytan... Hon är
alltså hittills broarnes bro, den senda, lik-
gom Suckarnes, i kitt slag. äl
Efter ankomsten till bangården -stufvad
vi oss sjelfva och våra saker in i första bä-
sta gondol, hvilken förde oss genom Canale
Grande och några småkanaler till hotell
Italia, .
Fattiga på reseffekter, hade vi ingenting
att göra toalett med, skulle ej heller haft
ro att spilla tid derpå. Nyfikenheten och
glädjen öfver att vara i Venedig drefvo oss
omedelbarligen ut på rekognoscering, och i
ganning en färd genom och omkring den
staden skänker angenäma minnen för hela
Efvet. Lyckliga äro de, som i ungdomen få
göra en sådan tur, ty de kunna minnas den
så mycket längre. Likasom Stockholm är:
Mälaretis, så är Venedig Adrias drottning.
Adrias baf har nog många och vackrå per-
lor, men Venedig är den största och vack-
raste bland. dem alla. Marcuskyrkan med
sina många kupoler, hvilka allas hvalf äro
prydda med guld och mosaik; Dogepalatset
med sina dyrbara tak- och. väggmålningar;
Marcusplatsen med sina arkader; de många
enskilda palatserna med sina dyrbara sam-
lingar; flera offentliga byggnader och bor-
gerliga hus — de flesta hoteller — allt detta af
marmor med smakfulla inläggningar in- och!
utvändigt bär tillräckligt vittnesbörd om
stadens forna rikedomar och prakt. Ingen
må dock tro att Venedig är så. glänsande,
fint och putsadt -som en: och sannän . färg-
lagd väcker plansch derifrån utvisar. Sve-
riges gråsten, för att icke tala om dess gra-;
nit, är i mina ögon mera värd än Italiens!
marmor, derför att den förra står fig i ti-
dernas längd, Alla venetianska palatser,
som räkna århundraden för sin tillvaro, äro
mer eller mindre förvittrade; När man ser
allt detta, måste tanken vara illusorisk i att
skåda hvad som varit hafver i hela dess
glans; det verkliga ögat ser den verkliga
förgängelsen, hvilken betecknar:-af jord är
du kommen —tilljord skall:duåter värda. En
enda liten fläck, mindre än en tjugondedel
af Dogepalåtsets yttersidor, restaurerades för-
lidet år för en kostnad af sextiotusen kro-
nor. Skulle med hela palatset så förfaras,
bure det uppåt väggarne med. stadens fi-
nanser. De förgyllda taken inuti palatset,
och de ramar, hvilka omsluta dess målnin-
gar, lära dock innehålla så mycket guld, att
hela byggnaden dermed utvändigt kunde,
till en dukats tjocklek, beklädas, men hvar-
ken på sådant eller något anbat sätt får en
dylik statsegendom förbrukas. Venedig har
omkring 100 större och mindre kyrkor, klo-
ster och kapeller; flera teatrar, hvaribland
della Fenice, rymmande, tretusen. personer,
den förnämsta; femtontusen hus, etthundra-
fyratiosju kanaler, inemot fyrahundra broar,
många små öppna torgplatser och knappt
gex fot breda gränder; men ingen reel gata,
intet åkdon och ingen häst. - Ryttare bildas
sålunda icke i den staden, men roddare
desto fler. Venedigs pulsåder, Canale Grande,
är tiotusen fot lång; på olika ställen ett
å tvåhundra fot bred. Genom hela staden