Lite här och lite der. : Maj 1874, (Forts.) Efter att hafva tillbragt något mer än tre timmar i grottan, kommo vi ut i Guds fria natur, hvilken, då kl. redan var öfver åtta på qvällen, var lika mörk som grottan. Vi togo således nattlogis i byn och fortsatte kl. 5, morgonen derpå, vår väg till Venedig. Efter några timmars färd, och sedan vi passerat Nabrebina, der den andra vägen går till Triest, antog landskapet en leende och fullkomligt italiensk karakter. Landet är temligen slätt och fälten ytterst bördiga. Gärdesgårdar, till skilnad emellan de olika egorna, synas icke till, hvarken af sten eller sönderhuggen ungskog. Deremot finnes en rad af medelstora lefvande fruktträd emellan hvarje åkerteg, och dessa träd i sin tur sämmanbundna af vackra slingerväxter. Man kan fara tjogtals mil genom hela öfre Ttalien, utan att finna en enda åkerlapp i saknad af denna prydnad och detta-hägn. Derför är också hela färden som genom en leende trädgård. På högra sidan om oss sågo vi Tyrolska alpkedjan med sina snöhvita berg ifjerran, och på den venstra, bortom de gröna åker fälten, det blåa Medelhafvet. Jernvägsbron, som leder från fastlandet till Venedig, är så lång, att snälltåg behöfver 8. å 10 minuter, och blandade 12 å 14, för att passera densamma, Detta är den enda fasta förbindelse staden har med den öfriga verlden. Bron är mer än tiotusen fot lång och hvilar på 222 pelare, eller hvalf, trettio fot öfvervattenytan... Hon är alltså hittills broarnes bro, den senda, likgom Suckarnes, i kitt slag. äl Efter ankomsten till bangården -stufvad vi oss sjelfva och våra saker in i första bästa gondol, hvilken förde oss genom Canale Grande och några småkanaler till hotell Italia, . Fattiga på reseffekter, hade vi ingenting att göra toalett med, skulle ej heller haft ro att spilla tid derpå. Nyfikenheten och glädjen öfver att vara i Venedig drefvo oss omedelbarligen ut på rekognoscering, och i ganning en färd genom och omkring den staden skänker angenäma minnen för hela Efvet. Lyckliga äro de, som i ungdomen få göra en sådan tur, ty de kunna minnas den så mycket längre. Likasom Stockholm är: Mälaretis, så är Venedig Adrias drottning. Adrias baf har nog många och vackrå perlor, men Venedig är den största och vackraste bland. dem alla. Marcuskyrkan med sina många kupoler, hvilka allas hvalf äro prydda med guld och mosaik; Dogepalatset med sina dyrbara takoch. väggmålningar; Marcusplatsen med sina arkader; de många enskilda palatserna med sina dyrbara samlingar; flera offentliga byggnader och borgerliga hus — de flesta hoteller — allt detta af marmor med smakfulla inläggningar inoch! utvändigt bär tillräckligt vittnesbörd om stadens forna rikedomar och prakt. Ingen må dock tro att Venedig är så. glänsande, fint och putsadt -som en: och sannän . färglagd väcker plansch derifrån utvisar. Sveriges gråsten, för att icke tala om dess gra-; nit, är i mina ögon mera värd än Italiens! marmor, derför att den förra står fig i tidernas längd, Alla venetianska palatser, som räkna århundraden för sin tillvaro, äro mer eller mindre förvittrade; När man ser allt detta, måste tanken vara illusorisk i att skåda hvad som varit hafver i hela dess glans; det verkliga ögat ser den verkliga förgängelsen, hvilken betecknar:-af jord är du kommen —tilljord skall:duåter värda. En enda liten fläck, mindre än en tjugondedel af Dogepalåtsets yttersidor, restaurerades förlidet år för en kostnad af sextiotusen kronor. Skulle med hela palatset så förfaras, bure det uppåt väggarne med. stadens finanser. De förgyllda taken inuti palatset, och de ramar, hvilka omsluta dess målningar, lära dock innehålla så mycket guld, att hela byggnaden dermed utvändigt kunde, till en dukats tjocklek, beklädas, men hvarken på sådant eller något anbat sätt får en dylik statsegendom förbrukas. Venedig har omkring 100 större och mindre kyrkor, kloster och kapeller; flera teatrar, hvaribland della Fenice, rymmande, tretusen. personer, den förnämsta; femtontusen hus, etthundrafyratiosju kanaler, inemot fyrahundra broar, många små öppna torgplatser och knappt gex fot breda gränder; men ingen reel gata, intet åkdon och ingen häst. Ryttare bildas sålunda icke i den staden, men roddare desto fler. Venedigs pulsåder, Canale Grande, är tiotusen fot lång; på olika ställen ett å tvåhundra fot bred. Genom hela staden