en så utmärkt qviona som Idalia någon-
gång kan vara behäftad med sitt köns van-
liga svagheter, så nog skulle man med myc-
ket fog kunna påstå, att er gigantiske fiende
ingalunda är henne likgiltig. Hon lät ho-
nom till och med vinna vid spelbordet, hon
gaf mig det vänliga rådet att icke förorätta
honom, emedan jag derigenom — så menade
hon — skulle ådraga mig hennes vrede,
och hon tillbragte många timmar ensam
med honom på ett mycket poetiskt pgätt.
Och ändå är det mig temligen oförklarligt,
hvarför hon skulle fästat sig vid en sim-
pel statskurir utan alla tillgångar. En qvin-
lig nyck — någon annan förklaringsgrund
gifves icke.
ter växte harmen och vreden hos hans
åhörare. Med förtjusning såg Vane, hvil-
ken verkan hans ord utöfvade. Han hade
sjelf lidit bittert af svartsjukans qval; och
det var en riktig lättnad för honom att få
dela med sig af gvalen åt en annan. Gre-
ken begynte ånyo svärja på nästan alla euro-
peiska tungomål; och sedan Vane låtit ho-
nom på detta sätt gifva luft åt sin vrede,
fortfor han efter en stund:
— Ni tycker, det är förargligt?4 Ja, jag
medger att ni aldrig skulle kunnat röna
större otur än att fiona honom bland ska-
ran af hennes älskare. Men hvad bar pi
väl att göra? Om pi företoge er att skjuta
honom eller på annat sätt ginge våldsamt