visste endast att en medlem af nationalför-
samlingen blifvit arresterad, men genast satt
få fri fot, så snart man kände igen honom.
an beklagade händelsen och skulle vidtaga
alla nödiga åtgärder för att utreda å hvars
sida felet ligger. Men om äfven det miss-
bruz polisen giort af sin makt måste straf-
fas, finge man derför ej tåla upproriska till-
tag. Lefövre och Maby ville yttra sig, men
presidenten förklarade det stridande mot
reglementet. Församlingen upplöstes i stör-
sta oro.
Med denna utgång af saken var man lik-
väl ej nöjd, utan beslöt att ännu en gång
interpellera ministören. Detta skedde ock
i nationalförsamlingens fredagssammankomst.
Bethmont af venstra centern framställde öp-
pet skarpa beskyllningar mot regeringen för
att den hyste bonapartistiska tendenser. In-
rikesministern upprepade sin förklaring från
föregående sammankomster. Det gick emel-
lertid så långt, att en medlem af venstern
föreslog ett misstroendevotum mot inrikes-
ministern. Detta blef dock ej antaget, utan
man beslöt efter en liflig debatt med 377 rö-
ster mot 326 att antaga en enkel dagord-
nig.
Att naturligtvis de olika partiernas orga-
mer inom pressen ej kunnat afhålla sig från
att deltaga i dessa stridigheter, är klart.
Republikaner och bonapartister söka nästan
öfverbjuda hvarandra i grofheter och oför-
skämdheter. Framförallt harj Paul de GCas-
sagnac, redaktör för den bonapartistiska
Pays, utmärkt sig för de grofva tillmälen han
i spaltlånga artiklar utslungat mot Gambetta
och hans parti. Detta har ådragit Paul de
Cassagnac en utmaning af en hr Clemenceau,
som af republikanerna; blifvit utsedd att häfda
deras värdighet. Paul de Cassagnac var
emellertid ej hemma, när utmaningen kom,
men ämnar afgifva en offentlig förklaring
öfver sina åsigter om sin nuvarande politiska
ställning.
Det intryck, som uppträdena i nationalför-
samlingen frambragt i landet, har karakte-
ren af en stark oro. Oenigheten mellan hö-
gern och högra centern, den misslyckade
sammanslutningen af centerpartierna, repu-
blikanernas och bonapartisternas konflikt och
deraf följande skandaler i kammaren och på
bangården, partihatet, som hvarje ögonblick
hotar att öfvergå till öppen strid, allt synes
vara förspelet till något allvarligare. Och
detta kan ej gerna blifva något annat än en
Nynösning af nationalförsamlingen. Mac
jahon, skrifver Times;, måste nu förstå,
att en sådan tingens ordning, som nu är rå-
dande, ej är någon rekommendation för hans
regering, och att det är hög tid att blifva
af med en kammare, som, om den vore fo-
sterländsk, för länge sådan hade upplöst sig
sjelf och låtit landet uttala sin mening och
sina önskningar. Det är alltför tydligt, att
den nuvarande nationalförsamlingen ej är
uågot sannt uttryck för nationen.