Teater.
Karl Folkunge.
(Dramatisk dikt i 4 akter af L. Dietrichson.)
En inhemsk dramatik, se der ett af vår
tids behof, se der vår tids fordran på de
unga barderna. Många hafva arbetat, många
sadlat pegasen och, rustade med konstens
vapen, sökt vinna seger på den vädjobanan.
Men hvem af våra unga riddare har lyc-
kats? Ingen, Våra häfder ha genomletats,
man har läst deras skönaste blad, man har
funnit ämnen. Och sedan? — Oaktadt man
från andra sidan Kölen visat oss hur det
historiska skådespelet skall se ut, ha våra
skalder föga förmått, då det gällt att skapa
e:t verkligt drama. Och hvarför? Klagande
öfver tidens materialism, har man gjort dikt-
försök utan verklig lyrik, och dramatiska
försök smed sådan. Byggande på hänsofna
formalistiska diktares arbeten, har man dragit
parti af vårt språks på sista årfemtiondet så
märkliga utvecklipg för att besticka sin
publik med lyriskt kling-klang; men skön-
bet i handling, i episod, i situation har blif-
vit främmande för oss. När man skall vara
qvick, gör man witzar, och skall man vara
storartad, tar man till med deklamation.
Men hvarken witz eller deklamation skapar
dramatik — och det är just derefter Bom
tiden trängtar.
Vi för vår del äro inga sådana hyper-
estetiska bjessar, att vi stolt förkasta hvarje
konstprodukt derför, att den ej passar in i
systemet — konstens ändamål är att för-
ädla eller förnöja, och att en dramatisk dikt
eller en dramatisk situation kan göra det,
är ingen nyhet, men så beskaffade produkter
verka blott för stunden.
En dylik dramatisk nyhet ha vi denna
vår åter fått i hr Dietrichsons Karl Fol-
kunge. Författaren har varit af den nu-
mera ej ovanliga försigtigheten att kalla
sitt arbete dramatisk dikt, men vi se deri
blott den fruktlösa försigtigheten och intet
hinder att döma arbetet gom om det bure
en anspråksfullare stämpel — t. ex. skåde-
spel, sorgespel o. d.; ty den första, ovilkor-
liga fordran vi ställa på en sådan produkt
är att den skall vara dramatisk.
Enligt ett i den då i Sverige varande
påfliga legatens händer befintligt bref är den
under Birger Jarls frånvaro till konung ut-
sedde Valdemar ej rättmätig herrskare.
Valdemar var nemligen son af Erik Läspes
dotter Rikissa, men Erik hade en äldre, na-
turlig, på dödsbädden genom ofvannämda
bref för äkta förklarad dotter, och af denna
dotter är just Karl Folkunge son. En ung,
af folket älskad vällusting, väckes han af
brefvet till fosterlandskärlek, lemnar sitt
barndomsideal Helga, förbinder sig med ko-
nung Knuts dotter Mechtildis, svär folket att
bjelpa det i dess nöd, erinras om sin ed
till Birger, bryter derför sin ed till folket,
krossar sin vapensköld och går med Mech-
tildis i landsflykt till St Goar vid Rhen, får
af kejsaren en här att intaga Sverige med
— men vid anförandet af krigsplanen, som
varit hans dröm under ett helt år, vaknar
åter hans fosterlandskärlek och han springer
från alltihop. Mechtildis, i spetsen för sina
tyskar och några för den till kronan berät-
tigade Karl gynnsamt stämda svenskar,
öfverumplar Jarlen på Bjelbo. Karl åter-
kommer i grefvens tid för att återlemna
Eriks bref, afsäger sig eså sina anspråk, upp-
löser hären och droger ut på korståg — se
der i yttersta korthet handlingens gång.
Att icke allenast svenska folket, utan äf-
ven den annars såsom hänsynslös skildrade
Birger anser nämda bref såsom giltig an-
språksgrund för Karl finna vi i hög grad
besynnerligt. Öfverallt framställes Birger
såsom den der har makten och Karl såsom
rättens och idns representant. Birger an-
ser också Karls rätt för sin makts Achilles-
häl, och tanken derpå förlamar honom i
handlingens ögonblick.
Ännu en besynnerlighet! I första och
tredje akten talar Karl om sin fattigdom och
sitt enkla barndomshem; i andra akten bort-
skänker han stora gods till kyrkan!
Handlingen försiggår, enligt affischen, dels
i Sverige, dels i St Goar; alla scener före-
falla åskådaren som om de spelades i varma
södern — ett här fullkomligt oberättigadt
Italiens himmel öfver nordens berg. Styc-
ket har öfverhufvud det felet, att man i
dess skildringar af Sverige ej känner igen
landet. Vi begära ej att en författare af
historiska skådespel skall slafviskt följa krö-
nikan, men ett måste han dock historiskt
måla, och det är tidsandan och folklynnet,
sr mo RR a Z J4d. man LA Ts Aah aAa n