- VM
Han dinerade hos henne en dag, när vi an-
dra voro der, och grefvinnan syntes på det
lifligaste intressera sig för den utfattige lor-
den. Han är en vacker jätte, såsom ni sä-
kerligen märkt; och jag har ofta gjort den
iakttagelsen, att s. k. intelligenta fruntim-
mer gerna ha ett öppet öga för fysiska full-
komligheter.
Hvart och ett af dessa ord, hvilka han
med den mest saktmodiga sorglösa min ytt-
rade, var ett dolkstyng, som trängde djupt
in i åhörarens bjerta; och på samma gång
beslöjade han dermed alltmera de passio-
ner, som rörde sig i hans egetinre. Phaul-
con blef helt blek; samma skoningslösa ty-
ranni, som han utöfvat mot Idalia, fick han
nu sjelf undergå; och han besatt icke sam-
ma oförskräckthet, samma sinnesstyrka som
hon. Derföre kunde han ej heller visa det
kalla och trotsiga lugn, som hon visat.
— I Orienten — i Orienten? mumlade han.
Hos henne? ... Och det har hon aldrig talat
om för mig.
— Min käre vän, har ni verkligen: in-
billat er att ni åtnjutit er sköna grefvipnas
förtroende? I sådant fall ber jag er vara
försäkrad om att ni högeligen bedragit er.
Phaulcon -darrade i alla sina lemmar, så
upprörd var han. Ehuru han sjelf var gan-
ska hemmastadd i konsten att gissla med
ord, stod han dock i detta afseende, lika-
som i så många andra, långt efter sin vän.