VM Han dinerade hos henne en dag, när vi andra voro der, och grefvinnan syntes på det lifligaste intressera sig för den utfattige lorden. Han är en vacker jätte, såsom ni säkerligen märkt; och jag har ofta gjort den iakttagelsen, att s. k. intelligenta fruntimmer gerna ha ett öppet öga för fysiska fullkomligheter. Hvart och ett af dessa ord, hvilka han med den mest saktmodiga sorglösa min yttrade, var ett dolkstyng, som trängde djupt in i åhörarens bjerta; och på samma gång beslöjade han dermed alltmera de passioner, som rörde sig i hans egetinre. Phaulcon blef helt blek; samma skoningslösa tyranni, som han utöfvat mot Idalia, fick han nu sjelf undergå; och han besatt icke samma oförskräckthet, samma sinnesstyrka som hon. Derföre kunde han ej heller visa det kalla och trotsiga lugn, som hon visat. — I Orienten — i Orienten? mumlade han. Hos henne? ... Och det har hon aldrig talat om för mig. — Min käre vän, har ni verkligen: inbillat er att ni åtnjutit er sköna grefvipnas förtroende? I sådant fall ber jag er vara försäkrad om att ni högeligen bedragit er. Phaulcon -darrade i alla sina lemmar, så upprörd var han. Ehuru han sjelf var ganska hemmastadd i konsten att gissla med ord, stod han dock i detta afseende, likasom i så många andra, långt efter sin vän.