— Menar ni — — börjage han med häf-
tighet, men tystnade derpå plötsligt.
Vane skrattade, reste sig upp och sade, i
det han pekade på en bricka, hvarå åtskil-
ga anrättningar voro framsatta:
— Har ni frukosterat ?... Ni frågar hvad
jag menar? Jo, att ni skall smaka på en af
dessa citroner. De äro alldeles mogna, och
jag för min del finaer dem förträffliga. Vi-
dare menar jag att monsieur Erceldoune är
alldeles kär ofver öronen i grefvinnan Vas-
galis. Han är alldelas galen efter henne,
och han har ögon, som så utomordentligt
väl afspegla hans känslor, att hon ovilkor-
ligen måste ha sett, huru det står till med
honom.
Nu blef greken riktigt utom sig, han ru-
sade upp från den stol, på hvilken han straxt
föröt tagit plats, och började med en för-
skräcklig fart gå fram och åter i rummet,
under det att den ena vilda eden efter den
andra trängde sig öfver bans läppar. Vane
såg på honom med en väl spelad förvåning.
— Seså, lugna er, för all del, min vän!
yttrade han. Hvarför skall ni då alltid taga
så hett vid er? Vesuvius derborta, som i
dag ser rätt farligt ut, har aldrig varit mera
nyckfvllt och rasande än ni. Hvarför vred-
gas ni så mycket öfver att den der kolossale
kuriren förälskat sig i Idalia? Han är ju
icke den förste, som detta händt — tvärtom
räknar han gina rivaler i hundratal.