jag icke mera finnes i lifvet, ega mod att
erkänna Lucilla som sitt barn; men tanken
derpå att han möjligen skall rygga tillbaka
för ett sådant erkännande söndersliter mitt
hjerta. OQO! heliga moder, hjelp mitt arma
öfvergifna barn!
Derefter kommo några lösryckta utrop,
som nästan liknade ett slags bön. Här och
der förekommo uttryck af en djup förtvif-
lan, blandade med uttalanden som andadeg
ett fromt och ödmjukt bopp.
Döden infinner sig nog förr än min man.
O! min Henry, jag skall aldrig mera se dig
hår på jorden; om du älskar mig, hvarför
kommer duej? hvarför skyndar du dig icke?
Ack! huru bittert är det icke att dö, utan
att få en medlidande blick från dina älskade
ögon, utan att höra eit ömt ord uttalas af
din ljufva röst. Har du väl glömt din Fe-
licie, som du för fem år sedan tillbad med
kärlekens hela eld? Jag väntar dig nu; men
glutet är nära, och hoppet att ännu en gång
få se dig försvinner allt mer och mer. Ett
långt lif ligger framför dig, du skall sluta
en ny förbindelse och åt en annan offra den
kärlek, som du en gång skänkte åt din Få-
licie. I-det aflägsna land, der vi möjligen
komma att träffos, du skåda ned på
mig med fremmanåe ögon. OO! om jag
ännu en- gång på jorden finge so dig —
om din hand ärna en gång finge trycka
LUCIUS DAVOREN, IL, 4