EVO
till att lindra de ekonomiska bekymmer han
beredt dem; men gubben tog icke emot
gåfvan.
— Nej, herre — icke ett öre, sade han
beslutsamt. Ni erbjöd mig också pengar,
när vi skulle flytta från Cedar House, fast
ni då trodde att jag var en skälm — ni
ville icke ens ha på ert samvete att en
skälm svalt. Jag värderar er godhet i dag,
likasom jag gjorde det då, men tar inte
mot någonting. Med Guds hjelp skall jag
väl lyckas förtjena min tarfliga utkomst,
ehuru det ser ut som om verlden vore nå-
got för mycket befolkad. Ni har erkänt,
att ni gjort mig orätt, herr Davoren, och
det är mer än nog.
Lucius gjorde flera ytterligare försök att
truga på gubben penningarne; men förgäfves.
— Ni måste väl då ha ganska goda ar-
betsförtjenster, eftersom ni tillbakavisar ett
så vänligt anbud? frågade ham till sist. i
— Nej, långt derifrån, herr doktor. Då
och då kan jag väl förtjena en slant, men
den räcker inte långt i dessa dyra tider.
— Och det faller sig svårt för er att be-
tala hyran, kan jag tro? Ni måste kanske
anlita era små besparingar?
— Ack! herr doktor, min lilla sparpen-
ning smälter ihop dag från dag; men vi äro
gamla, och — bättre folk än vi ha ju slu-
tat sin lefnad på arbetshuset. Det är ingen