EVO till att lindra de ekonomiska bekymmer han beredt dem; men gubben tog icke emot gåfvan. — Nej, herre — icke ett öre, sade han beslutsamt. Ni erbjöd mig också pengar, när vi skulle flytta från Cedar House, fast ni då trodde att jag var en skälm — ni ville icke ens ha på ert samvete att en skälm svalt. Jag värderar er godhet i dag, likasom jag gjorde det då, men tar inte mot någonting. Med Guds hjelp skall jag väl lyckas förtjena min tarfliga utkomst, ehuru det ser ut som om verlden vore något för mycket befolkad. Ni har erkänt, att ni gjort mig orätt, herr Davoren, och det är mer än nog. Lucius gjorde flera ytterligare försök att truga på gubben penningarne; men förgäfves. — Ni måste väl då ha ganska goda arbetsförtjenster, eftersom ni tillbakavisar ett så vänligt anbud? frågade ham till sist. i — Nej, långt derifrån, herr doktor. Då och då kan jag väl förtjena en slant, men den räcker inte långt i dessa dyra tider. — Och det faller sig svårt för er att betala hyran, kan jag tro? Ni måste kanske anlita era små besparingar? — Ack! herr doktor, min lilla sparpenning smälter ihop dag från dag; men vi äro gamla, och — bättre folk än vi ha ju slutat sin lefnad på arbetshuset. Det är ingen