— 244 —
— Men fanns ingenting i hans väsen, i
hans ton eller ansigtsuttryck, som syntes
motbjudande för dina bättre instinkter? Var-
nade dig icke naturen på minsta sätt? Kän-
de du icke att det var någonting liknande
ormens tjuskraft i den inflytelse, som denne
man utöfvade på dig?
Lucilla teg några sekunder. Hon ned-
slog tankfull sin blick, likasom frågade hon
sitt minne.
— Jag kan svårligen säga dig hvad jag
kände i denna stund, svarade hon. Glädjen
var förherrskande i min själ. Huru kunde
jag väl annat än glädjas öfver alt få återse
den fader, jag sörjt såsom död? Derpå in-
togs jag af medlidande för honom. Hans
bleka, väderbitna anlete och de dåliga klä-
derna vittnade om att han var i en bekym-
merfull ställning. Han berättade för mig i
korthet sin historia. Efter att i flera år
oförtrutet, men utan framgång, ha sträfvat
för att kunna bereda sig en sorgfri framtid,
var han nyss återkommen från Amerika, der
det slutligen, i följd af upprepade motgån-
gar, blifvit omöjligt för honom att vidare
uppehålla sig, och han stod nu utan pen-
ningar och hem midt uti det obarmhertiga
London. Om du ej kan erbjuda mig nå-
gon liten vråi detta stora hus, der jag kan få
hvila mina trötta lemmar, så måste jag försöka
bli herbergerad på fattighuset eller, om detta
icke lyckas, stjäla ett bröd för att få hus-