— 244 — — Men fanns ingenting i hans väsen, i hans ton eller ansigtsuttryck, som syntes motbjudande för dina bättre instinkter? Varnade dig icke naturen på minsta sätt? Kände du icke att det var någonting liknande ormens tjuskraft i den inflytelse, som denne man utöfvade på dig? Lucilla teg några sekunder. Hon nedslog tankfull sin blick, likasom frågade hon sitt minne. — Jag kan svårligen säga dig hvad jag kände i denna stund, svarade hon. Glädjen var förherrskande i min själ. Huru kunde jag väl annat än glädjas öfver alt få återse den fader, jag sörjt såsom död? Derpå intogs jag af medlidande för honom. Hans bleka, väderbitna anlete och de dåliga kläderna vittnade om att han var i en bekymmerfull ställning. Han berättade för mig i korthet sin historia. Efter att i flera år oförtrutet, men utan framgång, ha sträfvat för att kunna bereda sig en sorgfri framtid, var han nyss återkommen från Amerika, der det slutligen, i följd af upprepade motgångar, blifvit omöjligt för honom att vidare uppehålla sig, och han stod nu utan penningar och hem midt uti det obarmhertiga London. Om du ej kan erbjuda mig någon liten vråi detta stora hus, der jag kan få hvila mina trötta lemmar, så måste jag försöka bli herbergerad på fattighuset eller, om detta icke lyckas, stjäla ett bröd för att få hus