MO RUK UT SSE låg jag beständigt och lyssnade, om han: signal skulle låta: höra sig — den bestod deri att han kastade en hardfull sand upr till fönstret i mitt rum. Jag visste, att jag gjorde orätt, och dock kunde jag ej förebr? mig att jag beviljat hans bön. Det tyck tes mig vara en så obetydlig sak, att jag lät homom bebo ett eljest obegagnadt vindsrum i detta stora och ödsliga hus. 8å fortfor förhållandet till den dag, då du och jag voro tillsammans uppe på vinden, och du såg dörren till min fars rum öppnas och derpå tillslutas. Ah, du kan icke ana hvad jag då led, Lucius! -— Arma barn! mumlade han ömt. — OCK sedan kom den dag, då du — nej jag kan icke tala mera derom, Lucius! All hvad som följde efter denna tid är alltför förfärligt. Jag vaknade till medvetande om att min fader hade försökt att — mörda... Och härvid började ZLucilla åter häftigt snyfta och sjönk tillintetgjord mot sin fästmans bröst. — Icke ett ord vidare, min älskling, utropade hennes fästman. Du har ingenting att förebrå dig. När du insläppte Ferdinand Sivewright i detta hus, lydde du endast det ömma qvinnobjertats naturliga impuls. Om också den största olycka blifvit en följd af denne mans härvaro, skulle derför ingen kunnat med skäl klandra dig. Och nu, min rara flicka, hör hvad jag har att