MO RUK UT SSE
låg jag beständigt och lyssnade, om han:
signal skulle låta: höra sig — den bestod
deri att han kastade en hardfull sand upr
till fönstret i mitt rum. Jag visste, att jag
gjorde orätt, och dock kunde jag ej förebr?
mig att jag beviljat hans bön. Det tyck
tes mig vara en så obetydlig sak, att jag
lät homom bebo ett eljest obegagnadt vinds-
rum i detta stora och ödsliga hus. 8å
fortfor förhållandet till den dag, då du och
jag voro tillsammans uppe på vinden, och
du såg dörren till min fars rum öppnas
och derpå tillslutas. Ah, du kan icke ana
hvad jag då led, Lucius!
-— Arma barn! mumlade han ömt.
— OCK sedan kom den dag, då du — nej
jag kan icke tala mera derom, Lucius! All
hvad som följde efter denna tid är alltför
förfärligt. Jag vaknade till medvetande om
att min fader hade försökt att — mörda...
Och härvid började ZLucilla åter häf-
tigt snyfta och sjönk tillintetgjord mot sin
fästmans bröst.
— Icke ett ord vidare, min älskling, ut-
ropade hennes fästman. Du har ingenting
att förebrå dig. När du insläppte Ferdi-
nand Sivewright i detta hus, lydde du en-
dast det ömma qvinnobjertats naturliga im-
puls. Om också den största olycka blifvit
en följd af denne mans härvaro, skulle der-
för ingen kunnat med skäl klandra dig. Och
nu, min rara flicka, hör hvad jag har att